flisas

Livet kunde vara enklare.
Den som bestämmer mitt öde kunde få göra det lite mindre dramatiskt.
Mitt liv behöver inte vara riktigt så spännande som det ibalnd känns... Hälften hade varit nog...

Efter mer än två härliga veckor i Thailand är vi hemma igen. Allt har varit suveränt! Flygresan var inga som helst problem. Linus fick lite feber igår och sov i stort sett hela resan - sa inte ett mummel på hela resan. Klara har varit lite dålig i magen - men det har inte påverkat hennes allmäntillstånd. Och hon har älskat Thailand! Hon har pratat med Alla oavsett vilket språk de har pratat - och de har pratat med henne... En kväll pratde hon ed ett tyskt gäng hela kvällen... Olof blev oxå lite dålig - feber och magproblem. Mitt öra fick ju gå till doktorn, men det fixades till. Och Anne och jag mådde lite skumt en dag, men det belv aldrig så farligt. Vi har simmat i det största akvariet - ahvet - bland tusentals magnifika fiskar och korallrev. Vi har ridit på elefanter och badat och solat. Men när vi kom till Landvetter idag började problemen...

En väska saknades... Den största... Med all tvätt... Blöta badkläder osv... Ja, ja inte så mycket att göra, mer än att ta bilen och köra hemåt utan väska...

Jag såg en dotter få se sin mamma som hade kommit för att hämta dem vid flyget. Hon blev så glad och gjord slängkyssar. Tårarna rann... De har runnit många gånger den här resan, trots att vi har haft det så bra. Mmma har funnits i mina drömmar - mer nu än någon gång. Jag har knappt drömt om henne tidigare i höst - men nu under resan var hon där varje natt. För en kort stund var det skönt - hon fanns där, för att sedan kännas så smärtsamt tomt när man vaknar... Jag har kännt ångest över att åka hem. Komma hem. VIll berätta om resan - för mamma, för världen. Hon hade velat veta. Hon hade velat veta allt om hur Klara hade haft det. Hon hade velat se att K faktiskt lärt sig simma! Hon hade velat komma och hämta oss. Hon hade köpt hem mat.

Men bilen startade inte... Barnen och jag väntade inomhus. Linus bajsade och blöjorna var hos ANders - men en annan familj hade... Linus omnade, och Klara blev bajsig. Toaletter fanns bara på bottenvåningen och jag hade limpan i vagn + alla resväskor. Jag bad en kille passa lImpan och väskorna medan jag sprang ner med K. Anders köpte startkablar och lyckades få några män att hjälpa oss. Bilen startade för att sedan dö och bli Helt svart... Vi fick ringa bärgningsbilen. Den kom och hjälpte oss att starta bilen och vi åkte mot Borås för att äta frukost. Väl där hittade vi tillslut ett fik och ställde på en 15minutersparkering. Skyndade oss in och så såg jag en parkeringsvakt - skyndade mig ut igen och sa "det var väl precis..." Då sa han att där är inte ens en ruta... Men jag berättade om vår morgon och vi slapp böter.

Vi åkte hemåt. Marianne ringde - min extra mamma - välkomnade oss hem. Hon hade köpt hem mat. När vi kom hem började vi packa upp och rättsom det var så trillade Limpan nerför trappen.... Nästan hela... En bula i huvudet. Ringde sjukvårdsrådgivningen som tror att det blir en hjärnskakning. Så nu kollar vi honom. Det är svårt att veta vad hans trötthet beror på - tidsskillnaden och febern eller trapprullningen... Han har varit otroligt trött hela det sista dygnet. Hon tyckte dock inte att vi behövde åka in om han inte fick kraftiga kräkningar (än så länge har han inte kräkt alls...) eller blev ordentligt påverkad. Han tuppade aldrig av. Älskade Limpan - så dåligt samvete har mamman nu...

Vår resa började och slutade på samma sätt - lång väntan på Landvetter... Undra varför allt måste hända oss? är det bara för att min blogg ska bli mer intressant? Jag hoppas att ni har det bra! Jag ska uppdatera min blogg oxå med bilder osv, men det hinner jag inte idag tror jag... Kram