flisas

Jag orkar inte...
Det gör ont.
Käkarna spänner.
Magen knyter sig.
Tårarna rinner.
men det hörs inget.

Jag ser solen skina från enklar blå himmel - som ett hån.
Vi skulle varit lyckliga nu.
Njutit av somaren.
Linus första sommar.
Planerat Klaras födelsedag.
Mammas födelsedag.
Åkt till Ekö.
Åkt på utflykter.
Bara varit.
Skrattat.

Den lilla kraft jag har går åt till att hålla masken för mina barn.
Klara är en så förståndig flicka, en flicka som tar åt sig. Som säger förlåt när mamma gråter - oavsett varför mamma gråter... Och igår sa hon till Malin att "idag har inte mamma gråtit".
Idag satt hon och klappade Fia (mammas älskade hund), och då sa jag att det var bra att hon klappade och tog hand om Fia för att hon saknar säker din mormor. Och då sa Klara att "Fia saknar inte mormor, hon har ju morfar, och oss och gammelmormor...".

Det är så många frågor, som inte har några svar.
Så många känslor som gör ont.
Så många minnen...

Anders och Klara tog båten till badplatsen. Linus ligger och sover. Fia ligger vid mina fötter. Jag försöker andas - men det gör så ont. Det trycker. Det bränner. Jag fattar inte hur jag ska klara det. Jag fattar inte hur vi ska klara oss. Livet kommer aldrig bli detsamma. Livet kommergå vidare. Det måste det göra. Det finns värre öden. Jag är medveten om det. Men just nu - i denna stund - är livet grymt. Alla har rätt till sitt öde, sina känslor och sin sorg. Man måste tillåta sig att skratta, gråta och fortsätta leva - även om det är svårt. Även om det gör ont. Även om kraften sinar...

Kram till alla som har tänkt på oss och hjälpt oss de här dagarna!