flisas

Grått ute, grått innne, gråt i kroppen... Jag har så ont - jag är så trött på min förbaskade kropp... Läararen i hlegen sa att jag ahde en fantastisk kropp - och visst är den det, den gör ju så att jag lever, så jag andas och hjärtat slår om och om igen och den har fött fram två otroliga ungar... men den gör ju så ont. Jag sa till läraren att hon troligtvis inte hade tyckt att den var så fantastisk om det var hennes kropp... Knät blir inte ett dugg bättre - det är stelt, svullet och gör ont! Min knöl på foten som jag opererade när Klara var liten har gjort grymt ont den sista tiden, det är svårt att ha skor på sig, och ibland till och med strumpor... Min visdomstand värker, den växer mitt i gommen och isar och har sig... De där små jävlarna där bak gör sig påminda med jämna mellanrum... Vill inte mer! Vill inte ha ont! Griper efter varje halmstrå för att kroppen ska läka - går reikikurs, började med aleo Vera efter ett party igår, dricker mycket mer vatten än  vad jag brukar, tränar, drar sönder bindväv... - men det känns som ingenting hjälper. Ja, jag är otålig, ja, jag vill ha snabba resultat, ja, jag är rastlös, men ursäkta det är mitt liv som rinner iväg, som jag lever utan att kunna leva fullt ut bara för att min kropp begränsar mig ständigt och jämt... Blörk!

Var på stan med en kompis - trevligt! Träffade en kompis mamma som vi alltid har umgåtts med hela familjen. Hon skulle köpa present till sitt barnbarn... Tårarna började nästan rinna - men det gjorde de inte såklart... Bet ihop... Hon frågade hur jag mådde - jag klarade inte av att säga hur jag egentligen mår - men vi pratade om knät, det är lättast... och jag märker att det är lättast för andra oxå... Säger vi inget - finns det inget...

Klara berättade för Anders igår och för mig idag att hon tänker mycket på mormor, och hon drömmer om henne på natten. Hon brukar drömma om vad de gjorde - att de bakade pannkakor, ritade och gungade... Hon längtade efter mormor... Det finns så många som säger att de kan vara en extra mormor - de förstår att man aldrig kan ersätta henne - men det är inte så många som verkligen Är en extramormor... som ringer och pratar med henne, som hämtar henne för att hitta på något, som jag känner att jag vill och kan ringa närsomhelst och berätta om små framsteg som hon gjort eller vad vi har hittat på... Jag känner mig ensam, trots att jag har saker att göra nästan varje dag, nästan för många dagar.

En varm, innerlig kram till alla mina vänner - kända och okända!