flisas

Eller jo, det är klart att man är besviken. Men sen så tänker man på vilken duktig hund vi har! En av de bästa! Inte just idag, men i det stora hela. Allt kunde ju tagit slut innan han ens fyllt tre år... Den där dagen när veterinären sa att det var det värsta som kunde hända... Han hade haft svårt att hoppa - tre gånger... En gång in i bilen, en gång över ett agilityhinder och en gång över ett lydnadshinder. Vi skulle åka till veterinären "för säkerhets skull". Men när veterinären fick se plåtarna och sa att det var L7S1 så var förtvivlan stor. Men efter en månad när de hade gjort en kontraströngten och sa att det inte behövdes göras något så kändes det trots allt ganska bra. I någon månad, tills vi kom hem från en cykeltur, Kenzo och jag, och bakbenen släpade efter honom... Han opererades efter bara några dagar. Lång konvalecens blev det - ungefär ett år. Och det är inte det enda som har hänt genom våra år - jag har brutit foten (när vi spårade), fött två barn, opererat foten och knät (två gånger). Nu har vi trots allt haft turen att kunna köra med vår lilla hund båda två - annars hade det inte blivit mycket karriär...

Men som sagt, karriären och hans liv, kunde blivit väldigt korta... Vi är nöjda. Även om han inte kvalar in till SM i år - så är han bland de tjugo bästa i Sverige, han har tagit fem cert, och han ska tävla elitlydnad.

Besviken ska man väl ändå bli. Han kan ju så mycket - det är synd att man inte får till allt samtidigt. Och om man inte blir besviken så kan man nog aldrig bli bättre. Men det är skönt att man ändå kan känna sig hyfsat nöjd.

Kram