flisas

Linus hade inte sin bästa efter-dagis-dag ikväll. Sur som ättika. Anders och Klara drog igång lussekattsbak för andra gången i år. Jag försökte roa Limpan och han blev gladare och har nu däckat i sängen. Imorgon är det hans första luciatåg. Han ska vara peppakaksgubbe. Mamma brukade alltid komma och titta...

När ska jag sluta se henne överallt. När ska jags luta vända mig om i affärerna efter varje gråhårig kortklippt tant - när ska jag sluta tro att jag ska möta mamma på gatan? När ska jag inse att jag Aldrig mer kommer att göra det? När ska mina tårar sluta rinna? När ska jag acceptera, sluta längta, sluta önska att jag ska få träffa henne igen? Jag är tacksam för alla dagar vi fick, för allt hon gjorde för oss - men jag saknar henne så att det gör ont! Det skär i bröstet. Snart åker jag iväg och rider. Hoppar. Det blir bra - fokusera bort allt jobbigt alla betyg som ska sättas... Jag hade det andra muntliga förhöret med en tjej som tyckte att hon var värd mer än ett G i biologi... Inte heller hon kunde så mycket och både jag och den andra rutinerade läraren var övertygade om att jag satt rätt betyg från början. Det känns skönt. Även om jag gärna hade gjort det om det hade visat sig att jag hade fel... Varför sak det alltid vara ett par betyg som man velar lite särskilt mycket över... I år är det ett par åttor i matte som jag grubblar på - och egentligen är det inte så mycket att grubbla över. De går bara i åttan - och som jag skrev i år - det finns tid att rätta till... Men man vill inte ge ett för högt betyg som man tvingas sänka men heller inte för långt - då kanske de ger upp (om de redan gett allt och ändå inte får högre betyg...). Dilemman. Men snart är våndan över - snart är betygen satta. Då ska min julklappsnoja få utrymme...