flisas

Jobbveckan är inledd. Ett möte med föräldrar - och för varje möte jag sitter på så känner jag mer för människan bakom. Familjen. Vilken situation lever de i? Vilken verklighet? Vad kan vi göra för just den eleven? Det är deras Barn vi pratar om. Deras barn som mår dåligt, som inte trivs i skolan, som inte kan lära sig som har svåra koncentrationssvårigheter - eleven är inte lat, den kan inte även hur mycket den vill och försöker... Man ringer ett samtal - man "blir av" med problemet. Man har lämnat över ansvaret... Man levererar en massa sanningar - eller det som man tror är sanningar... Tänk när jag sitter som förälder på ett sådant möte. Hur blir mina barn? Hur kommer de att uppföra sig? Hur kommer de klara det sociala samspelt, inlärningskraven. Vad är normalt? Är mina barn normala? Är ett snett huvud normalt? Var går gränsen? Kommer mina barn få vänner? Kommer mina barn vara goda medborgare? Vad kommer lärarna att säga till mig om mina barn? Hur kommer det att kännas att i hjärtat?

En elev hoppade igenom ett fönster idag - han fick åka till akuten och sy en massa stygn. Vi hade fin middag för niorna som hade haft kärleksvecka. Vi dansade. Hur många har fått dansa på jobbet idag? Jag fick spela teater - det gör jag ju varje dag, men idag var det på riktigt. Det är ett omväxlande jobb vi har - ett roligt jobb, ett jobbigt jobb, ett fascinerande jobb... Med många verkligheter, med många sanningar - med många öden som vi är med och skapar på ett eller annat sätt...

Ett tröttande jobb.. dags att säga godnatt till älskade K och sedan stupa i soffan en stund. Vi har dock hunnit med att kamma hundarna i kväll, sätta dit ett barnlås på en låda, handla en julklapp och äta... Förresten haltar Kenzo mindre idag - det känns skönt.