flisas

Carolina ringde och hon skulle komma och kolla mina ridbyxor osv - om hon kunde låna. perfekt. Mysigt med besök. Dessutom bebbebesök! Jag satte igång att baka en kaka - mammas äppelkaka. Så ringer mormor. Och precis när vi ska lägga på frågar hon för hundrade gången den här hösten om vi har bestämt gravplats till mamma... Jag frågade pappa igår. Men han har ju inga svar. Kände att jag inte orkade... Det brast. Jag bad henne att inte fråga mig. Fråga pappa. Fråga någpn Annan. Gör vad ni vill. Det är ett känsligt ämne för mig. Jag Vill att hon ska få en plats. Ett ställe dit jag kan gå - och om det är i vattnet eller i jorden spelar för mig inegn större roll. Men jag tror att det skulle vara skönt att ha en plats - inte ett bårhus att tänka på. Och det vill ju mormor med. Och hon vill framför allt att hon ska vara på kyrkogården. Men hon tycker att det är konstigt att vi inte har bestämt oss. Jag vill att det ska vara pappas beslut - jag vill att de en gång ska vara tillsammans igen. Och jag har bett honm fundera över vad han vill... Först hade han nog bestämt sig för att strö, men sedan svängde det igen... Jag orkar inte. Jag har sagt att vilket som är okej för mig. Nu får någon Annan ta beslutet. Nu får mormor fråga någon Annan. Jag skulle oxå helst vilja att beslutet redan var taget - och jag trodde faktiskt att det redan var taget... Men inget händer... Jag orkar inte ta tag i det. Tårarna rinner. Kraften sinar. Kroppen blir matt. Jag vill inte bli arg och sur. Jag vill bara ha min mamma...Hon skulle gett mig kraft. Hon skulle hjälpt mig. Tillsammans hade vi fixat det... Nu är jag Ensam - utan kraft, utan mamma... Familjens stöttepelare, familjens språkrör - jämte mig - finns inte mer. Ingen säger något. Säger man inget - finns det inte... Nä, mamma finns inte mer... Aldrig mer...