flisas

Nu har jag varit på jobbet och haft revy för niorna - skratt och tårar. Anders skulle gått på dagismöte ikväll, och pappa skulle kommit och passat barnen, men han svarade aldrig på sin mobil och hade helt glömt bort det... Så det blev inget möte... Jag ringde precis till honom och skällde på honom. Så dålig stil. Mötet var kanske inte så viktigt, men det är en principsak. Och jag saknar mamma. Fan. Mamma som alltid ställde upp. Mamma som alltid fanns där ni vi behövde det. Mamma. Mamma! Nu rinner mina tårar. Det känns som om jag inte kan klara mig utan henne. Det går inte. Jag vill inte klara mig utan henne. Jag vill att hon ska vara här. Hon hade velat vara här! Hon har ju alltid funnits där för mig - i alla beslut har hon hjälpt mig, i alla stunder... Och nu finns hon inte... Hon fattas mig - och det kommer hon alltid att göra. I vissa stunder mer än i andra...

Idag var vi på ortopeden med Linus - hon skulle ringt och frågat hur det gick, nästan innan vi ens hade hunnit ut från rummet. Ortopeden tror inte att det är torticollios. Han kan snurra på huvudet - han är liksom inte stel. Det kan bero på ögonen, det kan vara en vana... Men hon ville att han skulle röntgas - och se om kotpelaren ser ut som den ska, och om kotorna är välformade.

Anders är och fiskar. Jag måste försöka äta lite. Imorgon är det sista dagen för eleverna - sedan jobbar vi tre dagar innan det är semester!