flisas

Det är tunga dagar nu... Både tokförkyld - inte så snorig, men det sitter i bihålorna och jag hostar och är fortfarande hes. Saknaden av mamma kommer och går. Jag tänker ofta vad jag gjorde för ett år sedan, hur lite jag visste hur livet skulle ändras bara några dagar senare, hur svårt livet skulle kännas, hur närvarande döden skulle bli, vilka beslut jag fattade... Jag minns hur jag trotsa llt kände på mig att det inte skulle gå - när jag fick se henne på ön, och hon liksom var någon annan än den hon alltid varit. Vi ledde ner henne till båten och övertygade henne om att vi gjort det vi skulle (låst stugan tex), att vi visst gillade Fia osv... Jag träffade en vän till henne som började prata om mammas 60årsdag - men jag ville bara därifrån, kände på mig att vi inte skulle fira den ett par veckor senare... Och ändå körde jag henne inte till sjukhuset! Hade jag inte ammat... om hon hade velat... tänk om! Det känns overkligt verkligt. Och när jag inte mår helt bra, när något går fel - som nyss när jag gjorde bullar och jag inser att degen inte jäser (använde torrjäst) men fortsätter ändå med hoppet om att de kommer att börja jäsa, gör klart dem men inser att det inte blev några goda bullar, utan döbakta degklumpar - då känns saknaden ännu mer... Jag orkar inte. Jag faller. Vill bara ligga och vila, sova, vakna - vara glad.

Vi har i alla fall haft sköna dagar på Ekö. Men ösregn hela midsommarafton - men väldigt trevligt. Och ett par fina dagar, med sol och bad, åktur till Vägga och gick på fiskretaurang, mys och vila.

På fredag åker vi på kennelläger. Tyvärr blir det nog inte så mycket träning, men det ska bli skönt att komma iväg lite.