flisas

Snart blir det fredagskväll - då kommer Sandra och Eric (jag har förberett mig genom att trycka ut mååånga stenciler över vad en toastmaster gör!) och såklart fredagstaccos! Den sedvanliga tröttheten gör väl sig påmind framåt kvällen... Barnen kör runt där nere på sina bilar - så söta, och så sjunger de (åtminstone Klara) barnsånger! Det hade gått bättre och bättre för Linus på dagis tyckte fröknarna. Klara trivs som fisken i vattnet! Just nu känns det som om Klara har det trångt på dagis (de får snart?) nya lokaler - men hon trivs superbra och har väldigt trevlig personal! Linus blir större och större för varje dag - idag när jag kom satt han i stolen och åt en macka. Så söt! Han sken upp när jag kom. Och igår såg han mig när jag kom med bilen - han gick emot mig med en spade i handen - påbyltad trots värme. Han skrattade och log. Ögonen glittrar! Jag kramade honom och kunde inte sluta pussa honom när han satt i knät och personalen berättade hur svårt det var att få honom att sova (?) efter middagen... Det är inte lätt för mammahjärtat att se sitt barn gråta när man går till jobbet på morgonen - och det spelar ingen roll om jag vet att han kommer bli glad när jag går runt hörnet - det skär i bröstet ändå. Emot mina instinkter går jag ifrån honom när han gråter - det har jag aldrig gjort förrut. Jag lämnade mitt gråtande barn! Det ger mig dåligt samvete - men det känns som om jag måste. Måste jag? Vad har vi för alternativ? Hur skadar det honom? Skadar det honom? Jag gick utan att vända mig om - utan att visa hur ont det gjorde... Jag undrar vad han tänker - när jag bara går... När jag lämnar honom varje dag - efter att ha varit nära honom i ett och ett halvt år... Tänk om han tror att jag överger honom? Jag kan liksom inte förstå att jag inte ska få vara hemma Varje dag med honom. Och ännu mindre kan jag förstå att jag ibland ville något annat än att vara hemma med mina barn under det året jag faktiskt var hemma...

Med Klara var det annorlunda - då ville jag mer att hon skulle bli stor. Jag visste med största sannolikhet att om allt gick bra skulle jag vara hemma igen, med en till bebbe. Så är det inte nu - det kanske inte blir fler barn... Jag kan minnas våra sköna dagar hemma - då det största bekymret var vad vi skulle fika på den dagen... En sak är säker - jag kommer sakna att vara hemma en längre tid - få ägna mig helhjärtat åt mina barn. Kanske Måste vi ha en trea så småningom!?

Nu kommer Anders hem! Min älskade familj är hel igen! Ha en skön helg!