flisas

Ja - som min morfar sa - "det finns alltid de som har det värre... Tyck inte synd om mig..." Han drabbades av både polio och lungcancer - överlevde, vann. Dog i magsjuka flera år senare. Då hade han lärt sig gå tre gånger... Jag tycker dock att alla har rätt till sitt öde. Man får tycka synd om sig själv, får bryta ihop och komma igen. Jag Vet att andra har det värre - men det hjälper inte mig när det är svårt, och när jag fallit och kommit upp på andra sidan, mår jag bättre, är lite starkare. Och jag vet att runt omkring mig finns människor som bryr sig - jag hittar dem, vågar lita på dem, men orkar kanske inte, inte när man mår som sämst... Men efteråt känns det bra att veta!
Jag tänker på mina underbara vänner som skrivit inlägg på min blogg efter gårdagens inlägg. Frida - du har förlorat en nära släkting, jag tänker på dig. Och Hanna - du är en enastående person, din älskades famn är bra mycket längre bort än min... Och jag beundrar dig.

Hela tiden är jag på väg, alltid vet jag inte vart... Jag glömmer vad jag håller på med, vart jag är påväg... Tappar tråden. Flera järn i elden. Ibland för många.

Ikväll har jag gått en runda med hundarna, och tränat lydnad med Kenzo. Mest lydnadslydnad. Fjärr, rutan med target, vittring, inkallning, dumruta, dirrigeringsapportering - faktiskt gick det riktigt bra! Jag måste komma igång med min egen träning oxå. 30årsfettet bekämpas inte av ingenting, ska nog försöka komma ut och springa, det är inte säkert att kroppen klarar det, men jag ska försöka. Någon dag... En annan dag...

Kram till er alla!