flisas

Insikten har slagit mig, till marken, med kraft, övertygat mig - jag är beroende, inte av snus eller cigg som andra, inte av sprit heller utan av Anders. Han gör mig hel! Jag är rädd att förlora någon mer i min närhet. Och blir orolig när han inte är i min närhet.
Men jag klarar mig. Jag överlever.
När man kommer hem till sina Älskade barn, äter marangswiss med hembakta maränger från svärmor, hemmet är rättså städat (pga av svärmor - höll på att skriva städmor), solen skiner - så känns livet rättså skönt att leva.
Ridningen igår gav mig inte den energin som den brukar. Jag hade fortfarande den oerfarna hästen och det gick bra - men den är inte bra i galoppen och vi fick problem när jag skulle galoppera på stora mittvolten, utan väggar som stöd. Eftersom hon springer in i galoppen mer eller mindre och man inte är säker på om hon kommer svänga eller inte, jag tappar balansen och tyglarna och lutar mig framåt... så var det svårt. Ridläraren försökte få mig att göra rätt, jag fick galoppera ensam, medan de andra skrittade. Jag nästan grät. Jag brukar bli taggad av att hon "skäller" på mig - men igår blev jag bara ledsen. Kände mig dålig - fast jag egentligen är rättså duktig, annars skulle jag aldrig få den hästen...
Ikväll har jag kommenderat hit morfar som ska passa Linus en stund medan K och jag åker på musikal på jobbet. Funderade ett slag på att ta med honom, men han har svårt att sitta still, och morfar var ändå hemma.
K klämde för en stund fingret i dörren som blåste igen, och den yttrsta leden på långfingret var riktigt svullen, men nu studsar hon med Annie så det blir nog bättre.
Kramar från en något piggare Lisa - en torsdag, snart fredag, en vecka har snart gått...