flisas

Snart är jobbvecka slut. Jag har hunnit rätta två matteprov idag. Varit på ögon med Linus. bråkat med honom på morgonen - eller han med mig... Skriker för att ha inte vill stiga upp, vill inte byta blöjan, sparka och skriker. Klöser och vägrar. Läste en annan blogg: "Till salu på Blocket: Fin ung pigg treåring. Kan hjälpa till med att plocka tvätt, röra i grytor och hålla låda. Högstbjudande. Ja herregud vilket trots det är nu. Lennox är helt skogstokig och klarar inte av ett nej. Han börjar mornarna med att sparka och gallskrika för att pappa går till jobbet. Sedan fortsätter det. Sådär håller det på i varierande skala. Det är fruktansvärt jobbigt när man själv inte är helt stabil och tappar fotfästet hela tiden. Det ger mig så enormt dåligt samvete. Att jag inte riktigt orkar hela vägen att vara den där bra mamman utan tappar det där fotfästet och låter mig provoceras. Han sparkar, spottar, knuffas, skriker och beter sig som ett vilddjur. Ibland så till den milda grad att jag tappar hakan av hans raseriutbrott. Vi har provat allt. Varit lugna och pedagogiska, gått ner på hans nivå och tittat i ögonen. Låtit honom bestämma. INTE låtit honom bestämma osv. Nu är det tuffa tag. Det är helt oacceptabelt att sparka på sina föräldrar. Basta! Hör av er om ni vill köpa. Just nu är han riktigt, riktigt billig! så skynda fynda kompis."
Det kunde varit jag som beskrev morgonen, känslan av att inte veta hur man ska hantera det - hantera en snart treårig son! Vår älskade son, som är som en ängel, ibland - och som förbyts till ett monster. Ett skrikande, sparande, bitande monster. Vimmelmamman har cancer, får cellgifter, vet inte om hon överlever, är sjuk, brottas med livet - jag är frisk, men vet ändå inte hur jag ska orka ibland. Vet inte hur jag ska hantera honom... Ibland går det hur bra som helst! Som idag när vi skulle till ögon. Han var duktig, även om man kan tro att han är helt blind när han vägrar titta på tantens saker - men så ser han blarna på parkeringshuset långt borta och utbrister "bil" - och då vet jag att han ser. Han är bara ointresserad, fokuserad, trotsande?! Älskar honom. Nu sover båda - eller åtminstone ligger de i sina sängar. Vi har varit ute i snön. Klara försökte åka skidor men fick stora klumpar under skidorna. Jag tränade med Stimma - mest inkallning - hon har svårt för ställandet - lite fotgående, en tungapportering, hopp - ibland hoppar hon tillbaka för snabbt - lite framåtsändande, lite skall - det går bättre och bättre.

Dagarna på jobbet har varit bra - jag har trivts. Det har gått bra. En bottendag på tisdagen, för att sedan kravla sig upp, klara sig över på andra sidan, jobba till halv sju på onsdagen, farmor hämtade barnen, och städade, tvättade och lagade mat här hemma (tack!). Jag är nog bipolär, schizofren och manodepressiv - snabbt ner, snabbt upp - det är knappt jag hinner med själv.

Jag lästa sanna ord i Lärarnas tidning av en medlem som skrev att svenska lärare har låg status om man jämför med lärare i andra länder. Det tals om att en legitimation ska höja statusen - men det är bara ett litet steg för bättre ställning. Så länge lärarnas arbete får ifrågasättas av utomstående lekmän som tror sig veta bättre, kan vi inte höja statusen. Och vad gör vi åt det - jon vi låter eleverna bedöma vår professionalitetet (och nu finns dessutom ett förslag att de ska kunna överklaga betygen - kanske kunde de lika gärna sätta sina egna betyg?). Så länge vilken förälder som helst kan uttrycka sitt missnöje och kritisera lärarens undervisning - kan vi inte höja statusen. Lärare har varit på defensiven länge - vad gör vi åt det. Jo vi försöker vara alla till lags och därmed har vi förlorat kampen om högre yrkesstatus, högre löner och en bättre ställning i samhället, för det finns inget sämre recept på misslyckande än att vara alla till lags. Jag stämmer in i skribenten: "Kanske är det dags att förändra något?"

Dags för glöggen, Grey och sedan himlen...