Tack
Jag träffade honom såklart igen. Jag pratade med honom, som tur var kom matteansvarig, som har dragit igång projektet och kunde förklara, försvara...
Nu sitter jag och dricker te, lite tjock i halsen, ska äta en bulle, gå och vila tidigt - jag har sovit dåligt den här veckan. Jag har ont i mina höfter - vi gjorde en övning på ridningen igår som jag kände gjorde jätteont, men jag vägrar att hoppa över, vägrar att låta min dåliga kropp begränsa... Jag bet ihop - och idag har jag ont... Men jag var hyfsat duktig. I kväll/natt kommer Anders hem.
Kram till Helen och alla andra som lyfter andra!
Vad less man blir på såna som måste alltid måste kränka andra. En på mitt jobb uttrycker sig (dock ej rakt till mig tyvärr, så jag kan inte försvara mig) att det var en miss av skolan att anställa mig eftersom jag nu är gravid. Stackars elever och suck och stön (själv har jag berättat för eleverna att jag är gravid och de accepterar och grattar och tycker inte synd om sig själva, de är ju för tusan snart 18 år!). Det är även flera andra som bara sagt "jaha", och suckat lite när jag berättat att jag är gravid. Inget grattis alls. Dessutom jobbade jag en dag på sportlovet för att den här personen hade som krav att jag skulle lära mig rutinerna för hur det går till att fodra och mocka hos djuren. Den enda kommentar jag fick efter ett helt dags arbete var i matsalen (där alla andra satt) då hon kom fram och påpekade att jag skurit upp ensilagebalen på fel sätt. Man blir ju bara så trött och less. Inspirationen försvinner och som vanligt gör jag allt fel enligt henne. Man blir så liten, precis som du beskriver, och man ursäktar sig trots att det egentligen inte finns någon anledning till det. Men vi får väl helt enkelt stå på oss! Försöka att inte bli mindre för var gång utan försöka växa istället. Inte lätt men det är ju det enda sättet. Kram på dig Lisa. Och det vore roligt om vi kunde hinna träffas snart.