15/5; torsdag
Igår var vi hos de små hästarna - Klara verkade låg, och hon sa att hon hade ont i huvudet - när vi kom hem hade hon nästan 40 graders feber...
Idag fick hon stanna hemma - Marianne har varit här. Klara piggade på sig och de var och shoppade som de hade bestämt sedan länge. Sedan fick vi goda kakor, och Anders gjorde pizza (receptet som efterlystes komemr senare). Tommy och Sandra kom oxå.
Linus har ett fruktansvärt humör nu - särskilt på morgonen när man ska byta blöja, och kläder. Någon slags seperationsångest. Och han kan vara riktigt elak mot Klara - som är världens snällaste storasyster - även om det faktiskt blivit lite bättre nu. Tidigare luggade han henne, ofta, drog i henne, och hon sa knappt ifrån. Bet bara ihop. Och blev ledsen, det skär i mammahjärtat att se hur bråkig han är mot sin snälla syster. Det är frustrerande för oss föräldrar att se - svårt att veta hur man ska takla det. Hur mycket förstår han? Förmodligen är det mest viktigt att inför Klara visa att vi bryr oss, och försöker få honom att förstå.
Igår red jag - det var hoppning och det gick bra.
På dagen var jag irriterad på några elever - typ åtta stycken i en klass som inte hade förberett sig inför ett av två läxförhör den här terminen i biologi - de hade alla möjliga, och omöjliga anledningar till det... Vi har gemensamt bestämt att de skulle ha två förhör istället för ett stort. De läser biologi i endast fyra veckor den här terminen. De ska ha slutbetyg, och snart är det sommarlov. Ibland, ganska ofta, känns det som om vi lärare bryr oss mer än vad eleverna gör... Som idag när ett par elever kommer och är riktigt irriterade och arga på mig för att jag har skickat hem brev om det nationella provets resultat, som de inte hade lyckats få ett godkänt resultat på. Jag vill inte sätta IG, och min tanke är inte den heller, men jag vill att de ska arbeta med vissa uppgifter och inte lägga av ännu, utan bevisa för mig de här sista veckorna att de faktiskt är värda sina G:n, och det skrev jag i brevet. Ibland tror nog elever att man bara vill jävla - trots att det är tvärtom. Jag vill hjälpa dem att nå så långt som möjligt, hjälpa dem att klara sig senare. De är heller inte myndiga ännu, och därför bör föräldrarna meddelas, och om de inte själva gör det, så måste jag göra det.
Men att vara lärare är inte lätt - hela tiden ifrågasatt, hela tiden granskad, och en känsla av att vad man än gör blir det fel. Och gång på gång får man höra att "åh vad svårt att vara Högstadielärare"" det måste vara det värsta" och säger man då vilka ämnen man har oxå, så får man garanterat höra att "det fattade jag aldrig något av"... Men jag gillar det, oftast. Jag försöker övertyga alla inklusive mig själv att det är ett roligt jobb, att jag gör rätt, åtminstone ibland...
I natt vakande jag av att Klara kröp ner till mig - varm som en kamin. Jag gick ner, släppte ut Kenzo, men glömde ta in honom, jag vakande av att han skällde till vid halv sex, gick ner och tog in honom, då gick Anders upp och åkte till jobbet, och släppte då ut hundarna igen...Sedan har de varit ute hela dagen... En elev frågade mig idag varför jag var så flamsig - jag svarade att jag hade legat jämte en kamin - hon tyckte då att jag sa "kanin", ett fniss utbröt...
Idag fick hon stanna hemma - Marianne har varit här. Klara piggade på sig och de var och shoppade som de hade bestämt sedan länge. Sedan fick vi goda kakor, och Anders gjorde pizza (receptet som efterlystes komemr senare). Tommy och Sandra kom oxå.
Linus har ett fruktansvärt humör nu - särskilt på morgonen när man ska byta blöja, och kläder. Någon slags seperationsångest. Och han kan vara riktigt elak mot Klara - som är världens snällaste storasyster - även om det faktiskt blivit lite bättre nu. Tidigare luggade han henne, ofta, drog i henne, och hon sa knappt ifrån. Bet bara ihop. Och blev ledsen, det skär i mammahjärtat att se hur bråkig han är mot sin snälla syster. Det är frustrerande för oss föräldrar att se - svårt att veta hur man ska takla det. Hur mycket förstår han? Förmodligen är det mest viktigt att inför Klara visa att vi bryr oss, och försöker få honom att förstå.
Igår red jag - det var hoppning och det gick bra.
På dagen var jag irriterad på några elever - typ åtta stycken i en klass som inte hade förberett sig inför ett av två läxförhör den här terminen i biologi - de hade alla möjliga, och omöjliga anledningar till det... Vi har gemensamt bestämt att de skulle ha två förhör istället för ett stort. De läser biologi i endast fyra veckor den här terminen. De ska ha slutbetyg, och snart är det sommarlov. Ibland, ganska ofta, känns det som om vi lärare bryr oss mer än vad eleverna gör... Som idag när ett par elever kommer och är riktigt irriterade och arga på mig för att jag har skickat hem brev om det nationella provets resultat, som de inte hade lyckats få ett godkänt resultat på. Jag vill inte sätta IG, och min tanke är inte den heller, men jag vill att de ska arbeta med vissa uppgifter och inte lägga av ännu, utan bevisa för mig de här sista veckorna att de faktiskt är värda sina G:n, och det skrev jag i brevet. Ibland tror nog elever att man bara vill jävla - trots att det är tvärtom. Jag vill hjälpa dem att nå så långt som möjligt, hjälpa dem att klara sig senare. De är heller inte myndiga ännu, och därför bör föräldrarna meddelas, och om de inte själva gör det, så måste jag göra det.
Men att vara lärare är inte lätt - hela tiden ifrågasatt, hela tiden granskad, och en känsla av att vad man än gör blir det fel. Och gång på gång får man höra att "åh vad svårt att vara Högstadielärare"" det måste vara det värsta" och säger man då vilka ämnen man har oxå, så får man garanterat höra att "det fattade jag aldrig något av"... Men jag gillar det, oftast. Jag försöker övertyga alla inklusive mig själv att det är ett roligt jobb, att jag gör rätt, åtminstone ibland...
I natt vakande jag av att Klara kröp ner till mig - varm som en kamin. Jag gick ner, släppte ut Kenzo, men glömde ta in honom, jag vakande av att han skällde till vid halv sex, gick ner och tog in honom, då gick Anders upp och åkte till jobbet, och släppte då ut hundarna igen...Sedan har de varit ute hela dagen... En elev frågade mig idag varför jag var så flamsig - jag svarade att jag hade legat jämte en kamin - hon tyckte då att jag sa "kanin", ett fniss utbröt...
Kommentarer
Trackback