flisas

Lång jobbdag, med extra möte. Men nu är jag hemma, har hunnit träffa barnen som nu har lagt sig och väntar på A som är uppe hos pappa och hjälper honom med boxen.
Jag läste det här i "En skugga av kärlek. Tankar i sorgen" av Lars Björklund: "Vad ska jag säga till alla som inte förstår? Alla som säger att jag är stark. Stark? Jag överlever. Men att överleva är inte detsamma som att klara av att leva. Det finns två alternativ. Att leva eller att dö. Det handlar inte om styrka. Och lever jag så gör jag det som livet kräver. Går upp, äter frukost och så vidare. Men jag klarar mig inte."
Så sant... Och så många som har sagt till mig de senaste åren att jag är stark, att "jag hade aldrig klarat det" - men vad har jag för val? Dö? Det är inget alternativ - för det finns så många som jag älskar som Lever - även om jag saknar, hela tiden. Bakom fasaden där jag är stark - sörjer jag, saknar jag, längtar jag - vill så gärna att det ska vara annorlunda... Och som jag skrivit tidigare så finns det alltid de som har det värre - men alla har rätt till sitt öde, sin sorg - alla har rätt att vara glada, alla har rätt till sina tårar. Mitt liv rullar på nu. Sorgen finns där. Det är lättare att leva med den, men den gör sig ständigt påmind.