flisas

Idag skriver jag. Fast jag inte skulle. Eller vaddå skulle? Min blogg. Jag gör vad jag vill. Kanske är det ingen som läser, men jag gör det för min skull. Det r så många känslor i mig, som måste ut. Idag var det första mötet hos barnpsykologen. Bara Anders och jag. Vi skulle ge en korrekt, ärlig, självutlämnad bild av oss, och av vår son. Hur går det? När man inte vet själv. Jag vet inte vad ja ska tro. Men jag grät bara en gång. Det var när jag berättade att mamma hade dött. Jag känner ibland att jag knappt orkade andas eter att hon hade dött, jag var nöjd med att överleva och finnas för barnen, men orkade med något extra... Har det bidragit till en senare utveckling? Psykologen hävdade bestämt att så inte var fallet. Mötet kändes bra, och imorgon ska Limpan och jag dit igen. Men idag saknar jag min mamma. Mycket. Hon hade hjälpt mig genom denna situationen. Jag hade blivit ett litet barn igen. Hon hade sagt hur jag skulle tänka, och funnits här för oss. Det är trots allt en lite konstig, annorlunda, förvirrande och ovan situation. Någon annan ska bedöma oss, vår Linus...Älskade barn. kväll har vi försökt ta ställning till hundra påståenden - försökt göra det sanningsenligt och rättvist.
Och mitt i allt detta har jag haft tokmycket på jobbet. Och varit på utvecklingssamtal med vår duktiga stora, lilla tjej.