flisas

Kvickilsk, något bipolär, en aning schizo... det är jag, i en salig blandning - en person som snabbt blir arg, ledsen, deppad och känner att världen rasar och tror att det ska vara för evigt - för att nästa stund inse att livet inte är så tokigt. Fördelen med att vara just mig är att det vänder snabbt åt det positiva hållet oxå! Och en annan stor fördel jag har är att jag har en familj att älska och en man som lyfter upp mig när jag dalar, en man som får mig att skratta och le, även åt mig själv... I måndags, när jag befann mig i en svacka, i min ensamhet (svackorna kommer ofta när jag är ensam) - så kom Anders hem, han fixade klockan, han fick mig att le. Han fick mig att somna - och vakna vid gott mod.
Tisdagen innehöll ett besök på ortopedtekniska, manen jag träffade var trevlig och insåg att det var ett problem med min axel, och kanske är det ett ännu större problem att hitta något skydd som kan hålla min taniga axel på plats... Han lovade att göra ett försök, och ett är allt jag begär. Och så var jag på tandläkarbesök - jag hade ett hål! Va?! På kvällen, samma dag som jag visste att habiliteringen hade remissgenomgång, ringde de och erbjöd en tid. Ännu en gång får vi dra historien, ännu en ny person som ska försöka utreda, som ska försöka förstå. Vad finns det att utreda? Vad finns det att förstå?
Ikväll har jag ridit. Markarbete. Det gick bra. Farfar hämtade barnen och fixade med middag till dem samt lämnande och hämtade på fotbollsträning - allt verkade ha gått utmärkt! Och jag hann hem och pussa på barnen och läsa saga innan de somnade. Anders är ute med jobbet för att fira av en kollega som ska sluta. Och jag njuter av tystnaden, ensamheten.