flisas

Vi hade en sån mysig eftermiddag, barnen och jag. Sedan brakade helvetet loss. Linus blev arg och sur på Klara och Anja. Jag pratade, tröstade. Lirkade. Försökte. Hade tålamod. Tills. Det Tog slut. Då hade Linus vänt. Han var glad och lekte med de andra. Spelade spel. Anja och Linus tjatade om att få bada hela eftermiddagen, och tillslut sa jag att nu kan ni få göra det. Linus ville ha med en massa saker i badet. Och Prusseluskan - som vi inte hittade. Han skrek att jag skulle hitta den. Jag letade. Och letade. Och Humpe ringde. Mitt i allt. Och helt plötsligt hade jag, gud vet hur, två ledsna barn i badkaret. Anja grät och Linus var ledsen. De fick gå upp. Jag blev sur. Hur kan man vilja bada och tjata om det en hel eftermiddag, och fylla ett helt badkar och sedan inte vilja bada mer... De har dessutom badat varje kväll. Jag är inte stolt över mig själv när mitt tålamod tar slut. Jag blir besviken på mig själv när jag inte orkar mer. När jag skriker på barnen. Jag blir ledsen. Och arg.
Sedan lagade jag mat. Glada barn. Jag kunde inte äta. För många känslor. Trötthet. Jag gick ut och tog mitt lilla spår. Perfekt.
Ett påsläpp, ett hjärta som bankar - ibland behövs det inte mer för att få mig på fötter igen...