17/2; torsdag

Jobbdag - då jag återigen sitter på ett möte och får höra den bittra sanningen om världen vi lever i... Om elaka människor. Om barn som far illa. Hormonerna gör mig inte mindre berörd. Jag skulle kunna gråta över andras öden. I eftermiddag har jag haft mycket sammandragningar, och inte blev det bättra av att Stimma försvann när vi kom hem och jag fick jaga runt på byn i mina ostadiga fogar på hala vägar och ropa. Hon kom långt efter länge, och då hade jag hunnit ringa hem Anders, det höll på att mörkna och jag var i upplösningstillstånd när jag väl fick se henne - och jag bröt mot alla regler "var inte arg på hunden när den väl kommer tillbaka"... Troligtvis har hon hittat något smaskigt att äta på. Och sedan var det dags för Anders att spela innebandy och Klara att spela fotboll. Linus och jag följde med Klara. Linus är så harmonisk nu, så glad och tillfreds. Han pratar mer och mer och berättar och använder nya ord. Han är empatisk och vill veta hur man mår och vad som hände, och säger förlåt och hur gick det... Han är ju en social kille, men finmotoriken är inte den bästa - att rita och pussla är inte hans starka sidor och inte heller hans intressen.
Klara var på bio med klassen igår. Jag hämtade fyra fnittriga tjejer. Men sakta blev Klara tystare. Det visade sig att hon hade glömt sin väska på bion och inte sagt något till mig. Hon hade dessutom tagit med sig mycket mer pengar än det som Anders hade gett henne. Vi blev besvikna på henne - inte för att hon hade glömt väskan, utan för att hon hade ljugit för oss - och hon blev ledsen. Farmor och farfar som var här åkte in till bion på vägen hem - och där fanns väskan, och alla pengar. Hon är så duktiga, så fin - så älskad. Hon har ett stort hjärta och är så känslig.
Vi grubblar över vardagsrummet. Nytt golv ska det bli - med vitt pigment eller borstat mörkare ek? Och så borde vi måla tak, väggar och lister innan, samt byta fönsterbrädor, och möblera om, slänga ut och byta bord... Och vi måste bestämma oss... Ta beslut. Och det känns som om ingen av oss orkar det...
Snart är det sportlov. Snart.

Kommentarer
Postat av: Jenny

En sak i taget vännen! Först energin tillbaka och sen besluta om värdsliga ting. Man kan boa hela livet, måste inte göra det när kropp och knopp säger ifrån. Då ska man bara njuta av de små stunder då allt funkar och ta sig igenom resten av tiden.

SOLKRAM Jenny

2011-02-18 @ 15:41:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback