2/2; onsdag
Friluftsdag.
Och ett besök hos kiropraktorn, som konstaterar att han har träffat många som är överrörliga, men aldrig någon som är så överrörlig som jag... Ska jag bli stolt, eller ledsen? Mest gör det ont. Och idag är det ännu en led som krabbar - käken hoppade ur led i morse efter ett bett i mackan. Och den görs så ont... Den hoppade ganska ofta förr, men inte så ofta nuförtiden... Kanske beror det på att kroppen luckras upp nu, förbereder sig inför det som komma skall. Och på något sätt kan jag bara vara lycklig - trots att den gör så ont på alla håll och kanter - över den kropp som fungerar som ett bo för en liten individ. Fantastiskt.
Snart ska min kropp få vila, och då hoppas jag somna på 5 minuter för annars blir det svårt att somna - det är ungefär så länge som jag klarar att ligga på min enda sida (eftersom om jag ligger på den andra sidan så hoppar ju den axeln ur led) innan det värker mellan skulderbladen så mycket att jag knappt kan andas.
I morgon är en ny dag.
Och jag har nog glömt berätta om mötet på habiliteringen förra veckan - då A och jag skulle göra en ny handlingsplan tillsammans med den otroligt proffsiga personalen. De fick mig inte att börja gråta. De lyssnade på oss. Och jag tror att vi fick fram en plan.
Och ett besök hos kiropraktorn, som konstaterar att han har träffat många som är överrörliga, men aldrig någon som är så överrörlig som jag... Ska jag bli stolt, eller ledsen? Mest gör det ont. Och idag är det ännu en led som krabbar - käken hoppade ur led i morse efter ett bett i mackan. Och den görs så ont... Den hoppade ganska ofta förr, men inte så ofta nuförtiden... Kanske beror det på att kroppen luckras upp nu, förbereder sig inför det som komma skall. Och på något sätt kan jag bara vara lycklig - trots att den gör så ont på alla håll och kanter - över den kropp som fungerar som ett bo för en liten individ. Fantastiskt.
Snart ska min kropp få vila, och då hoppas jag somna på 5 minuter för annars blir det svårt att somna - det är ungefär så länge som jag klarar att ligga på min enda sida (eftersom om jag ligger på den andra sidan så hoppar ju den axeln ur led) innan det värker mellan skulderbladen så mycket att jag knappt kan andas.
I morgon är en ny dag.
Och jag har nog glömt berätta om mötet på habiliteringen förra veckan - då A och jag skulle göra en ny handlingsplan tillsammans med den otroligt proffsiga personalen. De fick mig inte att börja gråta. De lyssnade på oss. Och jag tror att vi fick fram en plan.
Kommentarer
Trackback