flisas

Jag är något bättre i ryggen idag - men ändå väldigt dålig... Under den sista tiden av graviditeten har jag hela tiden trott att Snart mår jag bättre, snart är jag mindre yr, snart får jag mindre ont, när det blir varmare kan jag ut och springa eller när snön försvinner, när det inte är så halt... Nu börjar jag faktiskt tappa lite av hoppet som jag levt på. Kanske är det så här det kommer vara... Tio veckor till. Det känns ju inte direkt som om det går åt rätt håll - snarare tvärtom... Jag får väl bara hoppas att det blir bättre Efter... Ja, ja... vad är en bal på slottet - när man ska få en prins? (eller prinsessa...)
Klara mår bättre, ingen feber men är fortfarande hostig och snorig. Hon har ändå varit rättså pigg idag. Och troligtvis blir det skola för henne imorgon. Jag ska jobba... Anders ska vara hemma med Lillebror som har sovit i stort sett ett dygn i sträck. Men ikväll var han hyfsat pigg.
Anders fick gå på möte på habiliteringen själv idag - meningen var att Linus skulle träffa logoped, arbetsterapeut och någon mer medan Anders och jag träffade kuratorn för att reda ut om det skulle kunna vara någon mening med en ansökan om vårdbidrag. Men idag hade det i alla fall känt fel att söka tyckte Anders. Visst är vi på många ställen (som inte alla andra far runt på), såsom logoped, bad, ögon och öron - och visst gör vi kanske saker som vi inte tänker på att vi gör. Men Så speciell är ju inte Linus. Har vi rätt till det kan ju andra få bestämma, samtidigt som det känns fel...
Jag har nog glömt berätta hur illa det Kunde gått i lördags... Vi (läs Anders) håller ju på att renoverar vardagsrummet och hade lutat en dörr mot bordet där Linus lekte. Dörren välte på en stol, och både stolen och dörren landade på Linus. Han skrek - och i det fallet är det så skönt att höra barnet skrika. Men han skrek högt och innan man har hunnit se efter hur barnet ser ut, ser man värsta sceneriet framför sig. Men det hade gått bra. Allt gick bra. Allt vill bli bra. En dag i taget.