flisas

I fredags var jag på middag med distansföreningen - när jag skulle åka sa Linus: "mamma du är svart på ögonen", "ja, jag har sminkat mig..." "kan du tvätta bort det?" -det var nog länge sedan jag sminkade mig...
Igår var det BVCgrupp. Sjukdomar handlade det om. Inget nytt under solen. men det är spännande att träffa de andra mammorna. Hur framstår jag i den konstellationen? Som en besserwisser mamma, som redan kan allt, som ler lite överseende mot de andra, och som de andra undrar varför hon är här? Som en riktig lantis? Som en som flyr hem och barn för att rida? Det gör jag ju lite - jag tänker att det är just i den här perioden av livet jag Vill göra det. Jag har ju faktiskt ganska mycket tid med mina barn nu - när jag börjar jobba sedan blir nog prioriteringarna andra... Jag ser de andra - men bara en liten del av dem. Jag ser den delen som är deras Nya identitet - mamman. Den oroliga, den rädda, den glada Mamman. Jag hör deras tankar om hur de tror att de har dränkt sitt barn, fast de hör att det skriker, jag hur hur en mamma har svårt att få rent barnet efter att det har ätit - vet inte hur man tvättar barnet... och så har ju barnet så mycket leksaker vid bordet (och framför mig ser jag tvååringens bilar, dockor, pussel och cyklar som ska sitta vid bordet för att barnet ska äta...), jag hör också funderingar om amning, mat och sovning - och tänker att mycket är ändå lika... Just nu känner jag att jag gärna hade haft ett eget rum till Sigge, (bygget är faktiskt på gång! Stommarna finns... Snickarna är här. Det bullrar, slamrar och rivs, byggs upp och sågas... Många beslut måste fattas. Och jag minns hur jag trodde att det skulle vara roligt att inreda... men innan det roliga kommer så måste så mycket bestämmas, färg och form på eluttag, lister, dörrhandtag.... så när väl finliret kommer så har man tröttnat på att ta beslut...), och försökt få bort nattamningen. Men först måste han nog bli av med snoret... Och så fort jag har sagt det, så känner jag en kluvenhet... När nattamningen försvinner, behöver han inte mig på samma sätt. Nu är det den enda stunden då jag Verkligen behövs... När jag är den enda som kan trösta... Samtidigt hade det ju varit så skönt att få sova en hel natt! Och han Behöver ju inte maten på natten längre, och jag kan ju fortsätta amma tex på kväll och morgon ändå...
Min tumme gör fortfarande ont - de är svullen och väldigt öm i "snusgropen". Och i vissa lägen. Men inte hela tiden. Idag hade jag bestämt att jag skulle ringa till VC - sagt och gjort. Men innan de hann ringa tillbaka så ansåg jag projektet övermäktigt, och avbokade telefontiden, och fortsatte med min "HjälptillSjälvhjälp"... Orkade inte.
Stimma löper och är just nu hos Sandra och Eric. Tack! Första veckan. Sen får vi se...
Igår lekte Linus med Carl - det var kul! Han vill inte gärna gå till dagis. Han är glad tills vi kommer till skolgården, där börjar han smyga... Blir osäker. Ovillig. Jag kan förstå honom - han kommer när alla precis har börjat leka. Det är inte så lätt. En gullig "fröken" har uppfattat detta, och frågade mig om det. De ska tänka lite på det, att försöka förbereda de andra barnen på att han kommer. Skapa honom en plats. Eller kanske vi kan ändra tider - komma en halvtimme tidigare... Vi får se. Snart blir det ett möte mellan habiliteringen/förskolan/oss oxå. Spännande. Kluvet. Imorgon är det Köpenhamndags för A igen.