2/10; tisdag
Ledig dag. Föräldraledig. Och det som kretsar mest i huvudet är jobbet.Tur det finns något som heter förtroendetid... Tid för reflektion - på en promenad med mina finaste: Sigge, Kenzo och Stimma i klar höstluft - tid som aldrig finns på jobbet. Jag fick ett mail - det är mitt fel att jag tittade på det, det finns lätt till hands i mobilen... Det handlade om en elev som jag kanske kunde stödja. Jag är ju ämnescoach med lite(!) extra tid för att stötta och hjälpa elever i NO. So far so good. Tyvärr är det tre andra elever som behöver hjälp samma tid + en hel klass... I år har man lagt långa lektioner - för att öka samarbete(?) - vilket är förödande när det endast finns ett pass i veckan att hjälpa dem på, och de kan sitta av en väldigt lång lektion utan att få något gjort, utan att förstå något. Dessutom missar de väldigt mycket om de är borta (eller läraren). Att det skulle ge bättre möjlighet till ämnesövergripande arbete - tror jag inte stämmer - det skulle i så fall tänkas till vid schemaläggningen och lägga de ämnen som man ganska lätt kan samarbeta mellan (SO/NO/sv...) efter varandra. kanske skulle man återinföra det som vi kallade för "alltid" tidigare - en pott med tid från olika ämnen, där man kunde jobba med det man behövde lite extra tid i eller med ett ämnesövergripande tema. Passet skulle ligga samtidigt i många ämnen - så att "rätt" lättare kunde stötta lite extra i det som är svårt, om man har missat något eller vill jobba med ett ämnesövergripande tema. Jag anser också att det borde finnas en speciallärare kopplad till varje mattelektion (och kanske även till svenska- och engelskalektionerna) - kanske behöver man inte plocka ut någon elever, kanske kan vara en extra hjälpande, pushande hand för flera elever. Vi vill ju utveckla alla elever - inte bara få alla över E-gränsen... Och när ska jag möta de elever som jag själv har i undervisning som behöver extra stöd? Vilken lektion ska jag "plocka" dem ifrån - ofta behöver de all tid de kan få i varje ämne... Snart ska vi sätta omdömen - pressen på eleverna ökar. De måste ha presterat. Fler kommer behöva stöd - det kommer bli synligt. Vi kommer sänka kraven. Och ibland kommer vi vilja mer än eleven själv - ibland kommer vi nästan att göra jobbet åt dem, lyfta dem över Gränsen... Vi lärare tenderar att fokuserar på kunskap som betonar det mätbara, instrumentella och entydiga. Detta innebär att nyfikenhet, djupare förståelse och kritisk granskning, som måste vara en modern skolas signum, tonas ner. Vi utsätter eleverna för fler tester och prov för att veta vad vi ska skriva i omdömet.
Det ska finnas en individuell utvecklingsplan med skriftliga omdömen för alla elever i grundskolan. Den ska innehålla omdömen om elevens kunskapsutveckling i varje ämne. För en ämneslärare som undervisar i kanske tre ämnen på högstadiet kan det röra sig om ca 300 omdömen som ska skrivas. Utöver detta ska ett åtgärdsprogram utarbetas för var och en som får någon form av särskilt stöd. Det är naturligtvis viktigt att följa sina elevers kunskapsutveckling och att notera elevens styrkor och svårigheter för att kunna ge relevant stöd liksom att utvärdera om insatserna får önskad effekt - men om det sker på bekostnad av mer tid med eleverna och nyfikenhet och lust hos eleverna - då vill jag inte vara med längre...
"En vanlig orsak till att ett åtgärdsprogram upprättas är att en elev riskerar att inte nå kunskapskraven, men åtgärdsprogram kan även utarbetas på andra grunder, exempelvis hög frånvaro, kamratproblem eller utagerande beteende. I den nya skollagen lyfts fram att alla elever som är i behov av särskilt stöd ska utredas och först därefter ska ett beslut tas. Formellt är rektor ansvarig men den pedagogiska utredningen och beslutet om eleven ska få stöd kan delegeras till klasslärare eller mentor. Nytt är också att själva utredningen, utom i undantagsfall, ska göras i samverkan med elevhälsan. Samarbetet mellan pedagoger och elevhälsoteam syftar till att ge en bredare beskrivning av elevens skolsvårigheter. Samtidigt kräver det att man på många skolor måste skapa nya rutiner för att få arbetet att flyta. I väntan på de nya allmänna råden för åtgärdsprogram som specificerar kraven på den pedagogiska utredningen, har en osäkerhet skapats hos många lärare och rektorer. De ständiga förändringarna av kraven på elevdokumentationen bidrar också till en utbredd oro som gör att man dokumenterar alltmer för att så att säga ”ha ryggen fri”." (http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2012/09/18/utsatta-elever-drabbas-hardast)
I och med att föräldrar kan överklaga när de anser att deras barn inte får det stöd som de har rätt till - kan det leda till att vi blir "rädda" för vissa föräldrar och att man därför ger "fel" elever stöd, på bekostnad av andra elever eftersom skolan inte har obegränsat med resurser...Ju mer resurser som används till utredningar och dokumentation - desto mer resurser förbrukas på att verkligen ge eleverna stöd, utifrån den de är och den kunskapsutveckling som kan vara möjlig... Vi har blivit betydligt bättre på att ställa diagnoser - men sedan finns det inte resurser, och rätt kunskap, för att hjälpa dem som behöver. Skolan har ett ansvar att se och möta alla elever - att sätta eleven i centrum - och anpassa undervisningen varje elev.
När krav på dokumentation ökar - minskar tiden som vi tidigare la på t.ex. förbereda lektioner, ha tid att sitta ner med elever, orka reflektera, bli en bättre lärare och hänga med i mitt ämne. Just nu är det ett nytt löneavtal - jag tror inte att jag blir en bättre lärare av ökad lön - jag vill ha mer tid för Alla elever. Mindre grupper. Mer tid för mig själv. Mer tid för mitt ämne. Utveckla det jag brinner för. Smitta av mig. Kanske är det graden av "smittsamhet" - alltså hur mycket jag kan smitta eleverna med mitt engagemang - som är pedagogik? Då skulle jag bli en bättre lärare... Och kanske skulle jag inte överväga lika ofta att byta jobb om jag hade en något högre lön?!
Det ska finnas en individuell utvecklingsplan med skriftliga omdömen för alla elever i grundskolan. Den ska innehålla omdömen om elevens kunskapsutveckling i varje ämne. För en ämneslärare som undervisar i kanske tre ämnen på högstadiet kan det röra sig om ca 300 omdömen som ska skrivas. Utöver detta ska ett åtgärdsprogram utarbetas för var och en som får någon form av särskilt stöd. Det är naturligtvis viktigt att följa sina elevers kunskapsutveckling och att notera elevens styrkor och svårigheter för att kunna ge relevant stöd liksom att utvärdera om insatserna får önskad effekt - men om det sker på bekostnad av mer tid med eleverna och nyfikenhet och lust hos eleverna - då vill jag inte vara med längre...
"En vanlig orsak till att ett åtgärdsprogram upprättas är att en elev riskerar att inte nå kunskapskraven, men åtgärdsprogram kan även utarbetas på andra grunder, exempelvis hög frånvaro, kamratproblem eller utagerande beteende. I den nya skollagen lyfts fram att alla elever som är i behov av särskilt stöd ska utredas och först därefter ska ett beslut tas. Formellt är rektor ansvarig men den pedagogiska utredningen och beslutet om eleven ska få stöd kan delegeras till klasslärare eller mentor. Nytt är också att själva utredningen, utom i undantagsfall, ska göras i samverkan med elevhälsan. Samarbetet mellan pedagoger och elevhälsoteam syftar till att ge en bredare beskrivning av elevens skolsvårigheter. Samtidigt kräver det att man på många skolor måste skapa nya rutiner för att få arbetet att flyta. I väntan på de nya allmänna råden för åtgärdsprogram som specificerar kraven på den pedagogiska utredningen, har en osäkerhet skapats hos många lärare och rektorer. De ständiga förändringarna av kraven på elevdokumentationen bidrar också till en utbredd oro som gör att man dokumenterar alltmer för att så att säga ”ha ryggen fri”." (http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2012/09/18/utsatta-elever-drabbas-hardast)
I och med att föräldrar kan överklaga när de anser att deras barn inte får det stöd som de har rätt till - kan det leda till att vi blir "rädda" för vissa föräldrar och att man därför ger "fel" elever stöd, på bekostnad av andra elever eftersom skolan inte har obegränsat med resurser...Ju mer resurser som används till utredningar och dokumentation - desto mer resurser förbrukas på att verkligen ge eleverna stöd, utifrån den de är och den kunskapsutveckling som kan vara möjlig... Vi har blivit betydligt bättre på att ställa diagnoser - men sedan finns det inte resurser, och rätt kunskap, för att hjälpa dem som behöver. Skolan har ett ansvar att se och möta alla elever - att sätta eleven i centrum - och anpassa undervisningen varje elev.
När krav på dokumentation ökar - minskar tiden som vi tidigare la på t.ex. förbereda lektioner, ha tid att sitta ner med elever, orka reflektera, bli en bättre lärare och hänga med i mitt ämne. Just nu är det ett nytt löneavtal - jag tror inte att jag blir en bättre lärare av ökad lön - jag vill ha mer tid för Alla elever. Mindre grupper. Mer tid för mig själv. Mer tid för mitt ämne. Utveckla det jag brinner för. Smitta av mig. Kanske är det graden av "smittsamhet" - alltså hur mycket jag kan smitta eleverna med mitt engagemang - som är pedagogik? Då skulle jag bli en bättre lärare... Och kanske skulle jag inte överväga lika ofta att byta jobb om jag hade en något högre lön?!
Kommentarer
Trackback