flisas

Fredagen inledde helgen med besök av ungdomarna som har kommit till byn - Jenny och Nisse och deras son Oskar. En, för att vara mig, sen fredagskväll med en hel del vin och glada skratt.
Lördagen tillbringades mest i stallet - först med Klara sedan en tur på Amigo med Kimman. Sköna höstdagar - där luften som andas in går rakt ner, hela vägen i lungorna och fyller dem med syre. Senhösten kommer ibland med små gåvor av hög, klar och ren luft. Sol som lyser, men inte riktigt värmer. Tyvärr har min rygg blivit väldigt dålig igen... Igår blev den något bättre efter ridturen - idag blev den istället sämre. Kanske beror det på att jag tog en längre (nästan två mil), snabbare runda idag på fina Estrella idag... Och att jag mockade 5 boxar själv... Jag har alltid(?) , nästan i alla fall, varit av åsikten att min kropp är fin och bra på alla sätt. Den är lagom stark och relativt fri från krämpor - med rättså många undantag - men jag bortser från undantagen i de flesta fall - och gör dem inte till begränsningar... Kroppen har tagit mig utför branta stup och uppför höga berg. Den bär spår av levande livet; skrubbsåret på knät efter fall på postbryggan, kärleksfårorna som likt åsar löper över livets moder, blodådrorna som framträder tydligare på händer ju fler jordeår som kroppen tillryggalägger, händer som är så lika min mammas... Kroppen höljer mitt hjärta och min själ. Den har givit liv och näring till dem som vilar i mitt hjärta. Jag minns ögonblicken - och hoppas att jag aldrig glömmer dem... Magiskt, en stund av den stora nåden, lugnet efter stormen när den varma barnakroppen för första gången ligger på mitt bröst. Doften av oändlighet, ingen rädsla, ingen oro, bara nuet. Sedan... Allt kommer ifatt... - allt som tillhör livet... Aktiviteter, arbete, sömnbrist, stress, diskussioner, tjat, bråk, men också skratt, värme och samhörighet. Insikten, vetskapen och lyckan eller som Ronjas pappa skulle sagt " jag har mitt barn"... Ett leende som fyller min kropp med den varmaste och godaste värme, omedelbar kärlek. Den efterlängtade. Jag kan ärligt tillstå att cirklarna har rubbats och att irritationen ibland gömmer sig i familjelivets skuggor, delvis till följd av sömnbrist och relationellt beroende, men känslan när insikten om att den största önskan gått i uppfyllelse, är obeskrivlig.
I eftermiddag har det varit fotbollsavslutning, fix i trädgården och så har vi haft besök av ungdomarna igen - jag skulle försöka klippa Oskar...
Nu närmar helgen sitt slut... Jag har så smått börjat vänja mig vid att jag måste veta vilken dag det är... Jag kan sakna mammaledigheten och ännu mer de kalla sommardagarna när vi alla var lediga... Tiden då man har tid och rum för det oviktigt essentiella. Tid att andas in Sigges doft, spela fotboll med Klara och leka rollek med Linus, baka en äppelkaka, ta ett glas rose på bryggan med fina vänner... Tid att fundera på minnen som man tycker om. Tid att känna sig levande. Livets tid och arbetslivets tid, hur hittar man det gyllene snittet när man hela tiden jagar verben? En gång var vår sommar en evighet lång... vi strövade i soldagar utan slut, en gång... Fast sen blev vi vuxna: barn, arbete, hus, trädgård, hundar, bil och tider att passa. Tiden på jorden blev längre och evigheten tycktes alltmer fjärran. Ljudet av vågor mot kala klippor, doften av eldloppor som dansar i sommarnatten, barndomsminnen från en tid då sommaren var "en evighet lång". Barndomens minnen, eviga minne, minnen som jag bär som blindskrift i hjärtat. Stunder av liv, ögonblick av känsla. Aldrig har jorden doftat och smakat så gott som i barndomens och ungdomens gom... "Vart gick sen vår evighet? Hur glömde vi bort dess heliga hemlighet? Vår dag blev för kort." (Karin Boye) Men ändå, jag trivs på jobbet - jag utvecklas får nya insikter, nya horisonter och lärdomar. Skollag, dubbla uppdrag, en skola för alla, omdömen...Synapserna går varma och kvällstankarna fylls av pedagogiska visioner (mer eller definitivt mindre genomarbetade), drömmar och tankar om alla pusselbitar i livspusslet finns i morgon.