flisas

Idag är jag ledig - ledig från jobblivet, hemma med liten, fin Sigge. Jag har fixat Stora och små saker - kastrering av katterna (alltså bokat tid), ringt och fixat med fackförbundet, ringt och fixat kattförsäkring, varit på dagis och tagit kort, gått en runda med hundarna och Sigge, plockat, druckit kaffe - allt i en behaglig takt. Med tid för att njuta av höstsolen - som nu har försvunnit och övergått i ett grått töcken av regn. Jag gick och tänkte på hur jag har förändrats. Hur vi alla förändras. Genom möten. Av år. Av händelser. Alla är sådär lagomstressade - även om vi ofta ger sken av att vara jättestressade - och sistaminutenfixade. Alla bär spår av livet; grånade hårstrån, jeansen sitter något högre upp. De flesta av oss (utom min man) visar inte längre leg på systemet. Vi är stela på morgonen och stretchar fötterna för att få igång senor och cirkulation. Vi somnar framför tv:n till ljudet av rapport. Vi faller för vanans makt och samhällets förväntningar på normalitet - vi tycker att regn behövs för solsken och vardag för helg...
Vi. Inte är vi som dom, nej vi är annorlunda. Inte medelålders bleknade, avdankade kopior av det som en gång bar stringens liv och vitalitet. Vi. Vi är fortfarande intressanta. Vi handlar inte på Dressman och har inte fotriktiga vinterskor - vi har Converse - och inte heller jeansen uppe i skrevet. Vi är föräldrar i första hand och individer i andra och snart bär vi också brallorna högt upp i skrevet, fast det gör ingenting för då kallar vi det för mode. Vi är allt som dom inte är...