flisas

Författaren Johanna Thydell skriver i Mama om sin saknad efter sin mamma. Jag känner igen - jag är också en mamma utan mamma... Det kommer jag aldrig försonas med. Det är ofta i de små stunderna som det skär som hon skriver... "När man hör om andra som ska vara ensamma med barnen en sommarvecka, men det är inga problem, mamma kommer gärna upp och hjälper. Att ta det för givet. Att ha en fallskärm. Det hade jag gjort allt för. ... Och om jag bara orkar acceptera att ingen någonsin kan ersätta min mamma, att jag aldrig kommer få det jag helst av allt vill ha, är det lättare för mig att gå vidare. ... Jag kommer alltid vara en sådan som vet att människor kan slitas ifrån en och därför kan jag nog aldrig älska utan oro. Men. Nu älskar jag i alla fall. ... jag är vuxen nu." Jag är de här fina ungarnas mamma - jag ska ta hand om dem. "Det är också jag som måste ta hand om den lilla flickan inuti mig, hon som sitter där ensam i mörkret och aldrig kommer sluta längta efter sin mamma. Det ska gå. För när jag äntligen öppnat upp och innerligt känner hur mycket jag älskar mina barn får jag en glimt av hur älskad jag måste ha varit en gång. Av min mamma. Hon som sitter där uppe i himlen, kastar slängkyssar till mina barn och är riktigt jävla stolt över mig för att jag trots allt vågar leva."