läste en dikt av okänd...
Hur kan vi vänta i dagar på en sällsynt fågel,
men vända bort blicken när vi möter en udda människa?
Hur kan vi värdera ett feltryckt frimärke till flera miljoner,
men en kantstött människa till ingenting?
Varför behandlar vi ömtåliga glas med silkesvantar,
men låter sköra människor hamna på gatan?
Jag har läst ord av föräldrar till barn som har mördat, jag har mött föräldrar som inte kan och vill mer, jag har själv känt känslan ibland av att inte orka mer. Jag tror att det är många föräldrar som känner igen känslan av otillräcklighet, av att inte veta, att inte orka, kunna och vilja... Barnen kan vara mördare, "annorlunda", "normala", skolkare, kantstötta, sköra, glada, ledsna, udda, friska, sjuka, ha speciella behov eller funktionsnedsättningar... - barnen är barn. Hela livet. Föräldrarna är föräldrar för alltid. Som förälder är man väldigt ensam. Var får man kraften, viljan och hjälpen - när man själv inte orkar mer? Många gånger kanske man inte direkt kan peka på vad som är jobbigt - men jag kan ge otaliga exempel på när vi vuxna brister, när vi inte förstår, när vi fastnar i mönster och går över gränsen för värdighet... De flesta har förhoppningar och förväntningar på det barn vi bär under nio månader, vi ser fram mot det med skräckblandad förtjusning - för en del fastnar man i skräcken, drömmen blir en mardröm och förhoppningarna grusas av en eller annan anledning... De flesta av oss kan ta oss upp igen, kan återigen känna hopp och kärlek - men inte alla... Vilken hjälp finns att få av samhället? Vilka krav kan man ställa? På skolan? På sjukvården? På psykiatrin? Vilken förståelse kan man få? Vem älskar och bryr sig så mycket om ett barn - som en förälder gör? Men när inte ens föräldern orkar och kan bry sig om ett barn - vem gör det då? Vad händer då?
men vända bort blicken när vi möter en udda människa?
Hur kan vi värdera ett feltryckt frimärke till flera miljoner,
men en kantstött människa till ingenting?
Varför behandlar vi ömtåliga glas med silkesvantar,
men låter sköra människor hamna på gatan?
Jag har läst ord av föräldrar till barn som har mördat, jag har mött föräldrar som inte kan och vill mer, jag har själv känt känslan ibland av att inte orka mer. Jag tror att det är många föräldrar som känner igen känslan av otillräcklighet, av att inte veta, att inte orka, kunna och vilja... Barnen kan vara mördare, "annorlunda", "normala", skolkare, kantstötta, sköra, glada, ledsna, udda, friska, sjuka, ha speciella behov eller funktionsnedsättningar... - barnen är barn. Hela livet. Föräldrarna är föräldrar för alltid. Som förälder är man väldigt ensam. Var får man kraften, viljan och hjälpen - när man själv inte orkar mer? Många gånger kanske man inte direkt kan peka på vad som är jobbigt - men jag kan ge otaliga exempel på när vi vuxna brister, när vi inte förstår, när vi fastnar i mönster och går över gränsen för värdighet... De flesta har förhoppningar och förväntningar på det barn vi bär under nio månader, vi ser fram mot det med skräckblandad förtjusning - för en del fastnar man i skräcken, drömmen blir en mardröm och förhoppningarna grusas av en eller annan anledning... De flesta av oss kan ta oss upp igen, kan återigen känna hopp och kärlek - men inte alla... Vilken hjälp finns att få av samhället? Vilka krav kan man ställa? På skolan? På sjukvården? På psykiatrin? Vilken förståelse kan man få? Vem älskar och bryr sig så mycket om ett barn - som en förälder gör? Men när inte ens föräldern orkar och kan bry sig om ett barn - vem gör det då? Vad händer då?
Kommentarer
Trackback