23/9; söndag
Jag går i hemmahuset med mina killar. Tankar virvlar runt. Jag tittar ut över sjön - nu är det lungt, solen tränger nästan igenom, löven börjar bli röda och gula - hösten är i antåg. Det har regnat - mycket både fredag och lördag, idag bara lite... Jag nynnar med i min spotifylista... "Du går nedtryckt i två alldeles för grova skor, det börjar visst bli höst, men den är aldrig riktigt lika grym och svartvit som man tror... Nu faller löv, det blåser på, det börjar om... Jag säger Kom, här är världen, här är livet vi ska leva i... Vi, och alla duvorna på marken, alla fåglarna i skogen... Alla mänskorna i parken, alla herrarna på krogen... Här finns ingen som kan döma, här finns ingen mera lärd om ditt liv, om din stad, om ditt land, om din värld..." Jag tänker på min vän - en av mina allra finaste. En som finns i mina tankar mer än i min närhet. En som jag alltid har sett upp till, och därför alltid finns inom mig, är en del av mig... Nu skulle jag vilja ge henne en kram. Livet blev inte som hon tänkt sig... Jag skulle vilja säga "Kom, här är världen, här är livet vi ska leva i. Det börjar bli höst, det börjar om - hösten är aldrig lika grym och svartvit som man tror..." "Vi föds och vi dör - så har det alltid varit..." De flesta träffar någon att dela livet med - för en längre eller kortare tid. Några får barn, köper hund, hus och villa. Några gifter sig - lovar trohet i nöd och lust. Vissa bygger slott och andra luftslott. För vissa blir templet ett fängelse. Och även de soligaste dagarna är grå. En del skiljer sig. Livet har sin gång. För några överträffar dikten verkligheten, för andra blev inte sagan så rosenskimrande som man hoppades... "Det kan hända så mycket på bara några år...
Du kan tappa den där blicken som är så klar...Tappa dina drömmar, tappa alla svar, tappa allt du har" En del går skilda vägar innan de ens har träffats, andra håller ihop för barnens skull, tappar bort sig själva på vägen... Några blir offer. Andra tyranner... Några lever livet. Livet de vill leva. Några förlorar allt de har. Vissa har planer, visioner och drömmar - andra lever sin mardröm. Ödet spelar in - ödet som vi till viss del skapar själva... Livet är för viktigt för att inte levas på ett värdigt sätt. Vi har ett ansvar - mot oss själva, mot våra barn och medmänniskor. Samtalet på morgonen fick mig att omedelbart ringa till Anders - jag ville höra hans röst, berätta för honom hur mycket han betyder för mig. "Sjung sånger för mig på radion... Sjung för mig igen, du lät som regn... Sjung sånger för mig om varma gator... Sjung för mig igen, mitt hjärta tyst... Och i mitt land så får man inte vara förmer... Det här är Sverige och vi gråter aldrig mer... Det finns inga ord för det, på det här jävla språket... Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak... Sjung en sång utan ord om ljusa nätter... Sjung för mig igen, du lät som snöfall... Jag håller andan med dig, för jag vet hur du känner... Sjung om de gånger vi delade ett liv med en blick... Känner samma sak... Känner samma sak... Det är så många här som aldrig sagt nej och som aldrig kommer få en chans så många här som aldrig såg mig och jag vet att jag haft tur som få... Så många här som ville ha dig men vi kände samma sak... Vi känner alltid samma sa..."
Hösten framkallar frågor. Existentiella frågor söker svar. Frågor om alltets förgänglighet. Hopp om en fortsättning. Löven trillar. Och till våren kommer det nytt... Jag letar efter tecken - jag önskar att jag var en av dem som var övertygad om livet efter detta - det som ingen vet något om... Jag är en naturvetare - kanske gör det mig blind för tecken från det okända? Jag nynnar vidare... "Här står livet I farstun, så nära inpå...Men det är nåt som gnager ändå... Det kallas tvivel, det där som stör... Det kallas för en klump I magen och ett konstigt humör... Och jag ser hur du tänker på nåt... Hur du längtar dig bort... Som en fågel I bur... En obehaglig distans... En konstig känsla nånstans... Det känns tomt - eller hur?..." I mina tankar återkommer jag ändå till naturvetenskapen - hjärtat som pumpar runt blod med syre till alla mina celler. Celler med cellandning. Koldioxid ut. Mer komplext än vad jag kan förstå. Energin som bara kan omvandlas. Atomer som går ett evigt kretslopp - atomer som omgrupperas. Vad är själen? Vad är kärlek?
Du kan tappa den där blicken som är så klar...Tappa dina drömmar, tappa alla svar, tappa allt du har" En del går skilda vägar innan de ens har träffats, andra håller ihop för barnens skull, tappar bort sig själva på vägen... Några blir offer. Andra tyranner... Några lever livet. Livet de vill leva. Några förlorar allt de har. Vissa har planer, visioner och drömmar - andra lever sin mardröm. Ödet spelar in - ödet som vi till viss del skapar själva... Livet är för viktigt för att inte levas på ett värdigt sätt. Vi har ett ansvar - mot oss själva, mot våra barn och medmänniskor. Samtalet på morgonen fick mig att omedelbart ringa till Anders - jag ville höra hans röst, berätta för honom hur mycket han betyder för mig. "Sjung sånger för mig på radion... Sjung för mig igen, du lät som regn... Sjung sånger för mig om varma gator... Sjung för mig igen, mitt hjärta tyst... Och i mitt land så får man inte vara förmer... Det här är Sverige och vi gråter aldrig mer... Det finns inga ord för det, på det här jävla språket... Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak... Sjung en sång utan ord om ljusa nätter... Sjung för mig igen, du lät som snöfall... Jag håller andan med dig, för jag vet hur du känner... Sjung om de gånger vi delade ett liv med en blick... Känner samma sak... Känner samma sak... Det är så många här som aldrig sagt nej och som aldrig kommer få en chans så många här som aldrig såg mig och jag vet att jag haft tur som få... Så många här som ville ha dig men vi kände samma sak... Vi känner alltid samma sa..."
Hösten framkallar frågor. Existentiella frågor söker svar. Frågor om alltets förgänglighet. Hopp om en fortsättning. Löven trillar. Och till våren kommer det nytt... Jag letar efter tecken - jag önskar att jag var en av dem som var övertygad om livet efter detta - det som ingen vet något om... Jag är en naturvetare - kanske gör det mig blind för tecken från det okända? Jag nynnar vidare... "Här står livet I farstun, så nära inpå...Men det är nåt som gnager ändå... Det kallas tvivel, det där som stör... Det kallas för en klump I magen och ett konstigt humör... Och jag ser hur du tänker på nåt... Hur du längtar dig bort... Som en fågel I bur... En obehaglig distans... En konstig känsla nånstans... Det känns tomt - eller hur?..." I mina tankar återkommer jag ändå till naturvetenskapen - hjärtat som pumpar runt blod med syre till alla mina celler. Celler med cellandning. Koldioxid ut. Mer komplext än vad jag kan förstå. Energin som bara kan omvandlas. Atomer som går ett evigt kretslopp - atomer som omgrupperas. Vad är själen? Vad är kärlek?
Kommentarer
Trackback