26/9; onsdag
Igår råkade jag sätta på ett program om mobbning på SvT. Jag såg. Jag grät. Jag blev berörd. Jag blev frustrerad och kände maktlösheten och frustrationen hos föräldrarna. Det var en film från USA - men mobbing förekommer överallt. Överallt. I Sverige oxå... På TC. Det är lätt att gömma sig bakom floskler, det är lätt att blunda och släta över. Lyssna utan att känna.
Idag kom Linus hem och sa att XX tyckte att han var äcklig. Hans snor var äckligt. Linus har en näsa som konstant rinner - vi vet inte varför. Han berättade för oss och jag gjorde en minnesanteckning i min hjärna om att berätta det i skolan. Tala om det andra vuxna kanske inte ser. När ens barn berättar att någon känner "äckel" över dem - gör det ont. Det är inte första gången Linus berättar att XX är dum och säger dumma saker - det är inte alltid om honom... Om vi vuxna får höra att ett barn blir kränkt, utsatt, mobbat och inte tar det på allvar - blir dubbelt utsatt. Att inte bli tagen på allvar sårar. Barn som förklarar vad de utsätts för, men som ingen tar på allvar och ingen hjälper på riktigt - slutar berätta. Och i värsta fall kan det sluta som i filmen - de tar livet av sig...
Det är ofta vi vuxna inte ser mobbingen - speciellt på högstadiet. Och nu sker mycket via datorn. Det är mer eller mindre osynligt. Och många gånger vill vi inte se. Vi vuxna sviker gång på gång. Vi har bortförklaringar och förklaringar. Vi försöker medla och få barnen att be om förlåtelse.
Jag möter föräldrar i skolan som är förälder till ett mobbat barn - de kommer till skolan fulla av oro och frustration. Jag hör hur de svarar i filmen, jag hör oss lärare svara, "barn är inte alltid snälla... det är alltid två parter... vi kommer göra allt på skolan... högstadiet är en jobbig tid...". Vi klappar på axeln, ser tårarna i ögonen - och undrar i vårt stilla sinne Vad Vi Kan Göra... Det ligger på oss vuxna att se till så att barn inte mobbar andra barn - att barnen mår bra. Vi måste se, ingripa och lyssna på riktigt. I vårt samhälle finns det så lite tolerans för det annorlunda - som jag skrev om igår - vi måste jobba på att förklara och acceptera.
Idag kom Linus hem och sa att XX tyckte att han var äcklig. Hans snor var äckligt. Linus har en näsa som konstant rinner - vi vet inte varför. Han berättade för oss och jag gjorde en minnesanteckning i min hjärna om att berätta det i skolan. Tala om det andra vuxna kanske inte ser. När ens barn berättar att någon känner "äckel" över dem - gör det ont. Det är inte första gången Linus berättar att XX är dum och säger dumma saker - det är inte alltid om honom... Om vi vuxna får höra att ett barn blir kränkt, utsatt, mobbat och inte tar det på allvar - blir dubbelt utsatt. Att inte bli tagen på allvar sårar. Barn som förklarar vad de utsätts för, men som ingen tar på allvar och ingen hjälper på riktigt - slutar berätta. Och i värsta fall kan det sluta som i filmen - de tar livet av sig...
Det är ofta vi vuxna inte ser mobbingen - speciellt på högstadiet. Och nu sker mycket via datorn. Det är mer eller mindre osynligt. Och många gånger vill vi inte se. Vi vuxna sviker gång på gång. Vi har bortförklaringar och förklaringar. Vi försöker medla och få barnen att be om förlåtelse.
Jag möter föräldrar i skolan som är förälder till ett mobbat barn - de kommer till skolan fulla av oro och frustration. Jag hör hur de svarar i filmen, jag hör oss lärare svara, "barn är inte alltid snälla... det är alltid två parter... vi kommer göra allt på skolan... högstadiet är en jobbig tid...". Vi klappar på axeln, ser tårarna i ögonen - och undrar i vårt stilla sinne Vad Vi Kan Göra... Det ligger på oss vuxna att se till så att barn inte mobbar andra barn - att barnen mår bra. Vi måste se, ingripa och lyssna på riktigt. I vårt samhälle finns det så lite tolerans för det annorlunda - som jag skrev om igår - vi måste jobba på att förklara och acceptera.
Kommentarer
Trackback