flisas

Det är morgon. Bara Sigge och jag (och två hundar och två busiga katter är vakna). Sigge äter päron och jag dricker kaffe. Morgonstund har guld i mun? Helst kanske jag skulle ligga kvar i sängen ett par timmar till - innan säsongens sista fotbollsmatch, en ridtur för mig, tennisträning och tennisbanefix väntar för Anders - innan dagen drar igång på riktigt... Jag tänkte på alla helgmorgnar som jag har stigit upp för att träna och tävla med hundarna. I helgen läste jag på fb att de hade grillpremiär i skogen - och jag kan sakna det, jag kan sakna människorna i skogen. Lika mycket som jag nu är nöjd med att hinna iväg till Klaras ridning på lördagsmorgonen... Vi har gamla hundarna (Kenzo är aktningsvärda 12 och Stimma 10) - de har liksom gjort sitt bästa, och i och med det är det inget svårt val var jag ska tillbringa mina lördagsmorgnar...
Jag är ju en "tävlingsmänniska". Jag har vinnarskalle. Jag vill prestera, jag vill lyckas... Jag har tävlat. Jag har lyckats. Och misslyckats. Misslyckats även med "andra" har tyckt verkat lätt... Jag har så när som tappat lusten att hålla på med det som jag tyckte var allra roligast, för att pressen blev så stor... Vi har, genom åren, haft förmånen att träna med och för några av, vad jag anser Sveriges duktigaste hundmänniskor i de discipliner som vi har tränat - Anders och Annica Reitmaier, Kenth och Niina Svartberg, Mona och Anders Kjernholm, Sofie Åkerberg, Pigge Ohlsson för att nämna några... De har hjälpt oss och bidragit med otaliga råd - och vi har sett dem lyckas och vi har sett framsteg hos oss själva... Att träna och tävla var en väldigt stor del av vårt liv. Ambitionsnivån var hög. Och oftast träningsglädjen. Men det fanns dagar som jag var tvungen att börja med ett träningspass bara för att det på kvällen innan hade gått så dåligt och jag inte kunde jobba om inte tex "fjärren" funkade... Jag kände stress, press och ångest utöver det som är sunt. Ofta gav mig träningen ett andrum - där jag kunde koppla bort andra tankar och endast fokusera på "oss". Hunden och jag. Ett flow. En glädje. Ett samarbete. En lek.
Det fanns kurstillfällen som jag valde tränare efter om jag trodde att personen i fråga skulle vara "snäll" - ge mig den önskade kritiken och försöka strunta i det som jag redan visste och det som jag försökte ställa mig över för tillfället. Det var så mycket som var så fantastiskt bra - men som sällan påtalades för det fanns ju saker som behövdes tränas på... (Eller kanske var det bara jag som hörde det som jag redan visste, det som var negativt...) Det var ju bara en upplevelse jag hade - det var aldrig någon som sa att vi var dåliga, tvärtom... Vi fick vara med de "stora" barnen och leka. Ingen annan krävde att vi skulle prestera. Pressen kom från mig...
Många gånger önskar jag att jag hade njutit mer av tiden på tävlingsbanan med både Hiho och Kenzo - den var ju så kort. (Med Stimma upplevde jag inte samma press - och det berodde nog en del på att jag vid det laget mest tränade själv, satte egna mål och insåg att tiden var begränsad.) Våra fina killar var inte alltid lätta att tygla - stor energi och lätt till ljud... Jag önskar att jag hade funnit mer ro i det jag gjorde. Istället för att känna prestationsångest.
Redan när Kenzo var mycket ung fick jag ofta höra vilken stor potential han hade. Hur långt vi skulle nå. När det inte riktigt blev som vi (eller framför allt alla andra förutspådde) blev jag frustrerad och såg att det var jag som var begränsningen. Han opererades för L7S1 när han var 3 år. Vi kom tillbaka med råge. Vi nådde mål. Högre mål än vad som kunde varit möjligt med en dålig rygg. Han fick flera cert i sök och han var en reserv på SM. Vi tävlade elitlydand. Med Hiho erövrade vi lite framgångar på agilitybanan, i spårskogen och i sökskogen. Och i de gröna kläderna var han kung.
Jag är glad att jag träffade människor som fick mig att tro på oss igen. Jag är glad att jag fick höra att vi hade potential, och att det peppade och hjälpte oss. Att vi ibland kunde ställa oss över de där detaljerna som var så svåra att få till. (Men jag är ledsen för att vi aldrig kunde få bort ljudet på kenzo - tänk om... Ljudet eskalerade. Han var tyst som en mus när han var liten. Men med självförtroendet och glädje ökade det - trots många metoder att få bort det...) Nu när Kenzos tävlingskarriär är över - kan jag ju se att jag gärna hade varit med på ett SM (jag är ju tävlingsmänniska med höga prestationskrav), men det jag saknar mest är ändå samspelet och glädjen att träna med honom (och grillningen med gänget i skogen).
På senare år har jag lagt mindre tid på hundarna och mer tid på hästarna. Där har inte funnits samma prestationskrav för mig. Jag har inte tävlat där. Och jag hoppas att jag kan fortsätta att tävla med hästarna samtidigt som jag rider för att jag mår bra av det. När jag rider gör jag det för att träna men oxå för att koppla av - på hästryggen försvinner så många andra tankar. Jag kan inte fokusera på att både rida och lösa personliga och världsliga problem. Jag kan inte ha med mig barnen på samma sätt som jag hade när jag tränade hundarna. Det är tid för Mig. För att jag Mår Bra av det. Jag hoppas att, om jag någonsin, ska träna en hund igen - så kan jag för att det för att det är kul och för att vi mår bra av det. Jag hoppas att jag kan göra det för gemenskapen, för att få sitta i skogen varje lördag och fika och grilla. Jag hoppas och tror att vi kommer nå våra mål - att vi hittar drivkraften och motivationen att ge oss ut på tävlingsbanan, för det har varit fantastiska år.