flisas

Helgen tillbringades som sagt i Stockholm - underbara sommardagar vid havet. Klara spelade match - och vann. Jag träffade fina vänner - skrattade och grät... Vi letar,saknar och ropar efte vår fina Grålle som har varit borta ett par dagar - mina celler skriker att han inte finns - men hur sörjer man någon som man inte vet är död? När ska ma sluta leta, när ska man sluta ropa - när ska man sluta hoppas? En del dagar är det jobbigare än andra att var djurägare... Igår "räddade" jag en hund från att bli påkörd - fick lämna in den till polisen... En del dagar är det jobigare att jobba än andra - idag är inte en av dem... Idag tittar vi på Gosskören. Städar. Och ikväll spelar vi revy för nian. Filmen är bra - de handlar om utsatta barn, som hamnar snett och hur en lärare förändrar deras liv. Nu är det snart sommarlov. Kanske hinner jag en ridtur i eftermiddag - fixar lite i stallet. Yvonne har brutit foten.
Till hösten börjar Linus ettan. Klara femman. Andra krav. Hur ska det bli. Hur blir sommarlovet för alla vilsna själar som får någon slags ro i skolan?
Jag läser (http://adhd-add-allaharlattheter.blogspot.se/2013/06/npf-diagnos-till-nytta-for-vem.html) om diagnoer som kan vara till skada och nytta som stämplar - om sorgeprocesser när man ska se på sig själv med andra ögon. "Att få en diagnos i tonåren är nog den värsta tiden att acceptera att man är annorlunda. Då vill ju alla vara lika istället. Därför måste vi försöka hitta barn med svårigheter och låta dem få utredning, hjälp, diagnos, förståelse innan de blir tonåringar. Varje tonåring som får en diagnos är på ett sätt, ett misslyckat "fall" för vuxenvärlden. Vi borde ha sett deras svårigheter tidigare. Vi borde ha hjälpt dem tidigare. ...Jag tänker att det är vår samhällsstruktur som stämplar, som väljer ut, som kasserar människor. ... Ibland, när jag träffar personal och/eller föräldrar till barn med NPF-diagnos så tänker jag att de missuppfattat meningen med diagnos. Diagnosen är alltid till för att hjälpa barnet att lyckas utifrån vad den är, vad den har för lättheter och svårigheter. Ibland verkar det som om man tänker att "nu vet vi svårigheterna, då skall vi träna på dem så att han/hon blir bättre på dem och mer normal". Då tänker jag att vi fullständigt misslyckat kring barnet. Barnet skall så klart utveckla sina lättheter. Vi skall hjälpa barnet att lyfta. Det gör vi alla med hjälp av kunskapen vi får av utredningen och diagnosen. Diagnosen är till för den som har svårigheter. Vi andra skall använda den så att vi kan hjälpa människan att dra nytta av sina tillgångar/sina lättheter. Vi skall inte dressera barn som är annorlunda till att passa in. De är tillgångar! De skall "användas" för sina tillgångar, precis som alla människor på jorden ska få använda sig av sina tillgångar." Jag vet att jg hr skrivit detta tidigare - men jag tycker att det är viktigt - det finns så många synpunkter, så många felaktgheter soms prids, så mycket ansvar...