flisas

Alltså. När solen skiner. Och värmer trots att klockan inte har slagit nio. När kaffet är nybryggt. När de andra sover. När jag hör fåglar kvittra och en båt långt bort. Då är jag övertygad om att ekö är en del av paradiset. Jag känner igen känslan från barndomens somrar. Den kravlösa luften. Det enkla livet. Aldrig så nära mamma... eller så långt borta. Det blir påtagligt. Hon var en del av ekö. Ekö är mina lungor. Min trygghet. Min oas. Hon fattas mig. Hon fattas oss. Hon hade älskar när vi kom. Hon hade bett oss handla så hon slapp åka in till fastlandet. Bakat äppelkaka. Fixat lunch. Och middag. Hon hade spelat kubb och kort. Läst högt för killarna. Hon hade tittat när barnen åkte vattenskidor. Varv efter varv. Suttit med kikaren på stenen. Och hon hade gillat när vi åkte. Stillheten. Ensamheten. Det här var hennes liv.