flisas

Anders skulle med flyget till Stockholm, tidigt på morgonen. Jag vaknade och somnade om. Föra att en timme senare stiga upp och ta en runda med hunden i pannlampans sken. Killarna skulle på friluftsdag och åka skridskor. "Liten fika" skulle packas ner, skridskor, kläder efter väder och klubbor. Jag börjar höra höga ljud, för höga ljud. Sedan försvinner hörseln på ett öra. Stressen i strupen. Vi kommer iväg.
Väl på jobbet väntar ett utvecklingssamtal. Och planering av dagens lektioner. En stund vid kopiatorn som blev lång på grund av att apparaten vägrade fungera. En strumpa som vägrade sitta på sin plats.
Dagen gick. Det blev kortinfo från skolledningen med inbjudet områdesteam av specialpedagog, kurator... En massa ord. Dokumentation. Handledning. Extra anpassningar - som nuför tiden inte är några "extra anpassningar" utan en självklarthet. Tydliggörande pedagogik. Struktur. Åtgärdsprogram. Återkoppling. Utredande av lärmiljön. Lågaffektivt. Samtal. Individnivå och gruppnivå. Vi behöver inte någon handledning av någon på en skrivbordsstol. Vi behöver handfasta tips av någon som är i situationen. Kom och va med. Kom och hjälp till. Att kartlägga, utreda och kartlägga en gång till - då blir det nog bra? Då har vi nog all dokumentation för att ha ryggen fri? Det hjälper nog...  (Bilderna kommer från Skrivbordspedagogen på facebook.)
Jag kom hem, tog en ny tur med hunden. Lagade mat. Läste läxa med killarna. Och körde Klara till stan för innebandyträning. Vi pratade om saker som sätter persepktiv på livet. Vi pratade om den lilla flickan i vår närhet som är sjuk. Och helt plötsligt känns jobbet och vardagen mindre viktigt. Tacksamheten sköljer över. Ikväll väntar gympa.