flisas

Testning. 

För ett år sedan funderade jag över flockkmmunitet - "ta det gör laget". Den känslan har jag inte varit övertygad om när dödstalen har stigit, de långtidssjuka har blivit fler och iva-patienterna yngre och väldigt många. Jag är glad att klara och anders kroppar verkar ha besegrat viruset väl. Med facit i hand kunde de tagit viruset för laget och bidragit till flockimmuniteten. Men det visste jag inte då... Jag är glad över att vi har följt restriktionerna så väl vi har kunnat - och förundras över dem som inte har respekten för pandemin som härjar och går på fester osv. 

Hög puls. Stress i kroppen. Av att inte veta. Av att jobba men ändå inte... Av att överarbeta. Av att inte bli klar... 

Jag går en promenad, med lurar under luva, lyssnar på podd och andas i min takt. 

Äter blåbärspaj. 

Jag letar på bloggen efter receptet på Malins blåbärspaj. 

Inlägg efter inlägg flimmrar förbi. Så många ord - så många tankar som jag har delat med er! Mina ögon fastnar på ett - med tanke på gårdagens podd...

När märkte vi - eller rättare sagt - jag - att det var något "fel"? Svaret är tidigt. Mycket tidigare än många andra - som hade en den ena förklaringen sen den andra... Så många "experter" som inte har brytt sig - på riktigt, så mycket oro, så många tårar... Och ändå - ingen riktig sorg? För hur kan man sörja något som ändå är så bra?