flisas

Min mamma och jag hördes nästan varje dag. Det hände att jag inte är var jättepepp på att svara när det stod (gjorde det verkligen det då?) "mamma" på displayen/när jag förstod att det var mamma. Men jag gjorde det - alltid. Det är jag glad för nu. Jag gjorde det för alla gånger i framtiden som jag inte skulle kunna prata med henne. Hur gärna jag än vill. Jag skulle göra nästan vad som helst för att få höra hennes röst, prata med henne en gång till… 

Jag tänker ofta på mamma - en mamma som inte kommer att få skratta med sina barnbarn - ett par har hon aldrig träffat. Jag vet att hon hade velat vara med… Tacksamheten sköljer över mig lika kraftfullt som sorgen över att vi inte har varandra. 

Hon la ner hela sin själ i att ge mig bästa tänkbara förutsättningar i livet. Hon pratade, tröstade, peppade och hon fanns där. Alltid. 

Jag hade behövt min mamma. Råden. Den ovillkorliga kärleken till mig och mina barn. Det är så många gånger som jag har trott att jag har sett henne eller tänkt att jag vill ringa henne under de här åren. Så många gånger jag har velat dela orättvisor, bördor, vardag och glädje med henne. Med henne var allt enkelt. 

Idag hyllar jag min mamma och moder jord. Rötterna. Grunden och förutsättningarna för allt liv. Vi hyllade svärmor och fick god middag av henne - njöt av att vara tillsammans en stund. 

Jag väcktes idag med orden "det var ett nöje att göra dig till mamma" (och skumpa och en blomma). 

Det är en ynnest att få vara mamma. Det är med djup tacksamhet jag tänker tillbaka på åren som Mamma. På Mamma. På mammor och moder jord. 

För övrigt rullar livet på. Ridning, golf, lite hemmafix i trädgården, bad, jobb (när allt ska samlas ihop och formuleras i en siffra),  umgänge och vårrus i det vackra för(?)sommarvädret - studiedag med bedömning och avfrostning av frys och ett evigt jagande av elever så att "alla har fått chans" att visa vad de kan (ett ämne som troligtvis kräver er eget inlägg…).