flisas

En ridtur i sol - med lite frost och minusgrader som en förnimmelse av den forna vintern  och med hopp om vår när solen sken från en klarblå himmel. 

En lugn galopp i svag uppförsbacke - byttes på ett ögonblick mot sken i fullständig panik när vi mötte fyra cyklister på den lilla skogsvägen. Vi stirrade döden i vitögat och på en bråkdels sekund fick jag dödsångest. Nero vände på en femöring och sprang för sitt liv - samtidigt som jag fruktade för mitt... Bådas puls passerade maxpulsen. Jag tappade både stigbyglarna. Men klamrade mig fast. Jag påminde mig om att jag kan rida fort. Efter ca 500 meter fick jag kontroll över situationen och pulsen sjönk sakta. Men cyklisterna kom efter och Nero var väldigt orolig när de närmade sig och jag var rädd att han skulle fly igen. Men vi tog oss förbi dem. Vi fortsatte vår runda som vi hade planerat -även om min första tanke var att ta snabbaste vägen hem. Men turen fick ta lite längre tid... 

Att jag satt kvar är ett under och fantastisk tur. Idag ville Nero få med mig hem. Hans plan var aldrig att slänga av mig - han följde bara din instinkt... En sträckning i baksida lår och ont i ryggen - men i övrigt oskadda. vi kom undan med blotta förskräckelse. En nära döden upplevelse som slutade bra. Gott så!