flisas

Dopet gick så bra - det var fint, prästen var duktig, barnkören sjöng fint, Lillkillen skötte sig bra och vi hade en trevlig fest efteråt! Linus sov flera timmar efteråt - ända tills Marianne fick väcka honom... Tack snälla vänner och släkt för alla fina presenter!

Idag är Klara på dagis. Anders är på jobbet och Linus och jag är hemma - han är vaken, han var vaken hela rundan och hundträningen och nu ligger han och jollrar på en filt.

Jag har avslutat en bok "baby blues" av Pia Hintze - verkligen en bok som jag rekommenderar! Så många sanningar - som man kanske inte alltid vill se... Jag kände igen mig...
-Hiv-testet som man alltid gör på MVC gjorde både mig och hon oroliga - fast man Vet att det inte är något att vara orolig för... Allt var ju som det skulle - både på henne och mig!

- Känslan av att Leva, skapa - och ingen som riktigt förstår storheten i det som händer! Jag bär på ett Barn!

- Och alla visdoms ord på vägen "sov nu, snart är det försent", " passa på att resa nu, snart kan ni inte göra det", "njut av håret, snart tappar du det"... - det lät som om livet skulle ta slut - men det var ju bara en förändring, vi fick ett Nytt liv! Och det fortsätter efter att man har fått barn  - om man råkar ha ett barn som sover gott så säger folk" vänta du, det vänder snart"... osv... Men varför får jag inte vara glad för det Just Nu?!

-Svårigheten att hitta snygga gravidkläder - pasteller, rosetter, småblommigt - en tidig Ricki Lake-kopia - måste man se ut som ett tält bara för att man är gravid?

-"Hur mår Magen?" Jag finns knappast som egen person längre... Och likadant när man möter en vän eller kollega efter att barnet är fött: hur mår du då, lillevän?" Och om de inte frågar hur Han mår - så svarar jag ju änså att "Vi mår bra", bara för att jag är så van...

-På förlossningen ville de att barnet skulle snutta på bröstet, det hamnade fel och man fick sår på bröstvårtan... (Inte med Linus, men med Klara). Man är öm inuti och utanpå och en barnmorska kommer stup i kvarten och känner på magen - Hårt, det gör ont.

-Tiden får en ny dimension - man kan amma från morgon till kväll. Tillväxtperioder hit och dit - förklaring på allt - från alla!

- Man blir avundsjuk på sin man som kan få krypa omkring på vinden och installera en fläkt - valfriheten! "Ni har väl det fint där i soffan!" Klapp på kinden...

- Man har sett fram emot de där två pappaveckorna efter födseln, men då ska det fixas och donas, köpas verktyg, boas... Man accepterar, men är besviken - men säger ingenting... Varför ska det vara så svårt att be om hjälp? Han borde förstå ändå... Samtidigt har man en stor vilja att behaga andra. Jag vill orka...

-Kärleken till sambon är så stor och så finns det en stor rädsla - lämna oss inte, det får inte hända dig något... Man kan inte tala om det. Man vill att han ska finnas nära hela tiden. Man vill ha hjälp. Tröst. Sällskap. Han vill hjälpa på andra sätt... Boa, fixa, dona...

-Kroppen har visat vad den kan - bära ett barn, föda ett barn, amma ett barn - men det känns...

- Man gråter och mannen förstår inte varför. OS-guld, sonen, dottern, för säkerhets skull - man kan gråta för allt. Känslokasten är snabba. Glädje över att hålla den älskade lilla bebben kan bytas i panik. Anders kommer senare än beräkant - planet är försenat - gråter...

- Man känner inte igen sig själv.

-"Det är väl härligt att få vara ledig?" JA - jag älskar det! Men jag är inte ledig...

-Ensamheten...

-Man är sugen på sällskap, men på andra villkor. Det är inte kul att gå bort när inga kläder passar, brösten läcker, barnet har inga regelbundna vanor och man känner sig skärrad jämt...

-Han är min livlina in i det vanliga livet. Hon skriver:  "Trettiosex timmar på raken med ett spädbarn är JOBBIGT, jobbigt, jobbigt. Har du ägnat dig åt honom trettiosex minut i sträck så är väl det rekord. Det är vad det handlar om. Du borde sagt att du tänkte skita i mig och mitt liv innanb vi sakffade barn ihop, att jag skulle få ta hand om bvårt barn helt själv, jävla svikare! Det tar. Jag ser att det tar och det skänker mig en viss tillfredställelse att se honom sårad. Större är jag inte." Jag kan vara elak mot den jag Älskar - känna mig ensam, fast jag inte är det. Vill få en reaktion. Såra - men jag har ingen rätt till det! Anders gör mer än vad många andra gör - han är min hjälte!

-"Men hur kan det komma sig att det alltid är jag som blir stående någonstans med ett barn i famnen? Hur kan han lyckas välja aktiviteter som inte går att kombinera md att ta hand om Nils?" "ska jag ta hand om honom en stund?" "Jag tycker att du ska ta hand om honom jävligt mycket. "... hur kan du priritera det och slåta mig slita från morgon till kväll?" "Jag måste få koppla av någon gång?." "Och när får jag koppla av? Jag går varenda skift i den här satans fabriken. Här finns ingen personalmatsal, inga abbytare, jag blir väckt tre gånger varje natt, jag har ansvar hela dygnet runt för ett barn som kräver ständig omsorg(...) - jag orkar inte om jag inte får en paus på helgen.(...) Jag pallar inte mer." "Jag visste inte att det var så. Jag trodde att det var lungt och skönt om dagarna. (...) Jag jobbar ju för vår skull." Och så säger hon: "Jag kunde lika gärna använt en spermadonator. Då skulle det åtminstone ha funnits en sannolikhet att han någon gång skulle skänka en tanke till hur hans avkomma såg ut och hade det." Och precis som hon - så Vet jag att han Älskar sina barn, han är intresserad - han är den bästa pappan. Men vi priroterar olika - jag skriver en lista med saker jag vill få gjorda och som jag anser att inte jag kan - och han gör andra saker. Som kasnke är Minst lika viktiga... Fast Jag tycker kanske att det är Jätteviktigt att Just De Sakerna som jag har skrivit blir gjorda... Men det är orättvist av mig - han sliter ju många gånger mer än mig! Dessutom har Vi världens "snällaste" barn. Fast jag sticker inte under stol med att det hade varit skönt att sova en Hel natt snart (jag har gjort det någon natt sedan Linus föddes och visst är det tidigt att begära, men...)! Och jag minns en natt när Klara var liten och jag just hade börjat jobba igen - Klara vaknade och jag försökte väcka Anders (vilket ofta är jobbigare än att vakna själv...) och sa: det hade varit bättre att vara ensamstående - då visste jag att jag var tvungen att stiga upp...

Nu låter jag deprimerad - men jag är Glad - jag Älskar att vara Mammaledig, jag skulle inte vilja byta det mot Nåt! Och jag älskar min familj - och jag är inte bitter... inte ens lite... Men boken var bra - läs den om du hinner?!

Och vet ni - nu har fästingarna kommit. Satans rackartyg. Två stycken har vi tagit... Och tänk vilka sanningar man kan hitta på - är det sant att fästingar inte har någon naturlig fiende, att de inte har någon riktig plats i ekosystemet? Jag har hört det någon gång - men vet inte om det är sant... Och det har blivit en sanning för mig - men det kanske inte ens är sant...