Mening....
Hmmm... ibland tror jag att det verkligen finns en mening med det som sker - inte alltid, och kasnke oftast inte, men Ibland - som när jag glömde ta på min klocka efter duschen. Jag har Alltid klockan på mig, men av någon anledning så hamnade den i väskan istället tillsammans med smutskläderna (vi befann oss hos min bror med familj i Stockholm). Och på resan hem upptäcker jag att jag inte har någon klocka. Jag ringer Humpe för att kolla om jag glömt klockan, men det hade jag inte... Men när vi kommer hem, så hittar Anders klockan i väskan, jag ska precis ta av mig den, när knäppet trillar av... Om jag hade haft den på mig så hade jag kanske tappat den...
I går kväll hörde vi plötsligt Klara skirka sådär hjärtskärande som bara hon kan - hon låg i sin säng sedan ett par timmar tillbaka. Anders rusar upp - och sängen är nerkräkt... Peppar, peppar - det blev bara den spyan. Nu är det bara att hoppas att vi andra klarar oss! Hon verkar rättså pigg igen idag och har ätit lite.
Solen skiner - ett underbart vårväder! Anders fick åka och träna hundarna själv idag, kände att det var bäst att stanna hemma med de små.
Vet ni, i veckan så funderade jag på om det var värt att skaffa fler barn... Jag trodde aldrig att jag skulle tänka den tanken - och givetvis är det värt Allt! Men jag var så trött på min kropp - ville ha tillbaka min kropp! SKrapningen, och de små "ljuvliga" där bak (varför är det ingen som berättar att man kan få såna sviter.... När man läser om dem så inser man ju att det är väldigt vanöligt hos gravida... De kom precis vid förlossningen och sen har de kommit och gått, precis när jag tror att Nu är de borta - då slår de till igen! Vill ju inte gå till doktorn heller, även om det en dag kändes som om jag gör Vad som helst bara jag slipper dem. Sen provade jag en ny medicin och den verkade bättre - hoppas!) har nästan tagit knäcken på mig - och ont i ryggen (ligger illa när man ammar på natten och somnar gott bredvid den lille)... Men det är väl som barnmorskan sa till oss i föräldragruppen i Halmstad "man får inte mer än vad man klarar av...". och så är det ju - vi har Världens coolaste, häftigaste, Snällaste, tröttaste och mysigaste kille och en Lika fin Tjej! Det är ju bara min kropp, som klarade förlossningen otroligt bra, som inte riktigt har fixat tiden efter lika bra. Efter förra förlossnigen hade jag inga problem - nu kom allt, nje inte mjölkstockning... osv... Det finns definitivt de som har det värre - mycket värre och jag kan ta att jag är dålig - det är mycjket värre när de Små är dåliga!
Idag är det för övrigt tre månader sedan vår lille Linus föddes!
Och så här gick det till:
Tiden går fort - jag kanske ska leva utan klocka - det är rättså skönt! Nu är han mer vaken, pigg, skrattar och gillar att ligga och titta! Älskade lille pojk!
I går kväll hörde vi plötsligt Klara skirka sådär hjärtskärande som bara hon kan - hon låg i sin säng sedan ett par timmar tillbaka. Anders rusar upp - och sängen är nerkräkt... Peppar, peppar - det blev bara den spyan. Nu är det bara att hoppas att vi andra klarar oss! Hon verkar rättså pigg igen idag och har ätit lite.
Solen skiner - ett underbart vårväder! Anders fick åka och träna hundarna själv idag, kände att det var bäst att stanna hemma med de små.
Vet ni, i veckan så funderade jag på om det var värt att skaffa fler barn... Jag trodde aldrig att jag skulle tänka den tanken - och givetvis är det värt Allt! Men jag var så trött på min kropp - ville ha tillbaka min kropp! SKrapningen, och de små "ljuvliga" där bak (varför är det ingen som berättar att man kan få såna sviter.... När man läser om dem så inser man ju att det är väldigt vanöligt hos gravida... De kom precis vid förlossningen och sen har de kommit och gått, precis när jag tror att Nu är de borta - då slår de till igen! Vill ju inte gå till doktorn heller, även om det en dag kändes som om jag gör Vad som helst bara jag slipper dem. Sen provade jag en ny medicin och den verkade bättre - hoppas!) har nästan tagit knäcken på mig - och ont i ryggen (ligger illa när man ammar på natten och somnar gott bredvid den lille)... Men det är väl som barnmorskan sa till oss i föräldragruppen i Halmstad "man får inte mer än vad man klarar av...". och så är det ju - vi har Världens coolaste, häftigaste, Snällaste, tröttaste och mysigaste kille och en Lika fin Tjej! Det är ju bara min kropp, som klarade förlossningen otroligt bra, som inte riktigt har fixat tiden efter lika bra. Efter förra förlossnigen hade jag inga problem - nu kom allt, nje inte mjölkstockning... osv... Det finns definitivt de som har det värre - mycket värre och jag kan ta att jag är dålig - det är mycjket värre när de Små är dåliga!
Idag är det för övrigt tre månader sedan vår lille Linus föddes!
Och så här gick det till:
Berättelse:
Flickan som blev en pojk – detta skrev jag när vi kom hem från BB den 17/1 på föräldranätet!
Detta är berättelsen Mot alla odds! För det första "borde" det väl inte blivit en bebbe så snabbt efter mf:et, och jag "borde" ha missat ÄL eftersom jag var i Grekland utan sambo (och ja, jag är säker på att han är pappa!) och om det nu tog sig borde inte en killspermie överlevt - tjejspermierna överlever ju längre och den här överlevde nog i ca 5 dygn...
Jag var så säker på att gå över tiden och det gjorde jag - bf passerades med tre dagar. Jag var och handlade på förmiddagen, bakade semlor, städade och förberedde för gäster som skulle komma kl. 15 i söndags. Stod och vispade grädde när jag kände lite värkar och skulle ropa till Anders (som satt uppe) att det nog var på riktigt nu efter alla sammandragningar... Och precis när jag ropar går vattnet. Jag bara skrattar. Då kommer gästerna. Och efter bara en liten stund säger trebarnsmamman som är på besök att det bara är tre minuter mellan värkarna. Jag ringer förlossningen som tycker att vi ska komma in - men vi tänkte på min förra förlossningen som var Så seeeeg och tänkte att det nog inte var så bråttom. Men ringer min mamma som komemr på nolltid, packar väskan och åker. Kl. 16 sitter vi i bilen - värkarna duggar tätt, varannan minut... 16.15 var jag på förlossningen - öppen 4 cm. Tror väl fortfarande att jag ska få åka hem... (: Ligger med ctg-kurva som ser bra ut och få lustgas. Det kommer tätt nu - nästan ingen paus mellan... Allt gick så snabbt! Nästa gång de kollade var jag öppen 6 cm - men jag tror fortfarande att det är lååångt kvar... Och helt plötsligt känner jag att nu måste jag nog ha epidral annars orkar jag inte de 12 timmar som är kvar... Men när hon känner på mig så är jag fullt öppen och hon säger till mig att jag kan börja krysta istället - jag tror hon skämtar! Men testar och märker en enorm kraft. Huvudet och en arm kommer ut. De ber mig lägga mig på rygg och krysta lite till - men det går inte - jag fattar inte att han är ute... Jag trodde han åkte in igen. Nästa krystvärk kommer hela pojken ut. Klockan är 18.23. Allt gick så snabbt - en underbar förlossning med underbar personal. Med en stor gosse: 4120g, 52 cm - blir jag sydd några ytliga stygn. Moderkakan ville först inte komma ut så jag fick en spruta för det. Förlorade ganska mycket blod. Moderkakan var tung - över 1 kg! Men jag mådde som prinsen som låg på mitt bröst - hur bra som helst!
Tyvärr fick jag ett migränanfall på morgonen efter så jag stannade till idag, tisdag. Amningen funkar finfint - men gossen, som förmodligen ska heta Linus, sover mest. Sov i 24 timmar efter förlossningen i stort sett - jag tror han fick mat en eller två gånger. Och även idag är ha trött. Men nu är vi hemma. Storasyster är så stolt och duktig. Och vi njuter hela familjen!
Men aldrig får man vara helt nöjd. Efter några dagar fick jag väldigt ont i magen och åkte in igen - men läkaren trodde att jag hade spasmer i muskelaturen och skickade hem mig igen. Ytterligare en vecka senare störtblödde jag och åkte in igen. De hitatde rester av moderkakan i livmodern och jag fick tabletter som skulle få ut det... Tyvärr lyckades inte det, och jag fick nya tabletter tre dagar senare som inte heller hjälpte och då fanns ingen annan utväg än att utföra en skrapning. Jag fick en hel del bakterier och efter tre antibiotikakurer så mådde jag tillslut hyfsat! Tur att lilla klimpen mådde bra i alla fall! När man ser honom känner jag att det är värt Allt!
Tiden går fort - jag kanske ska leva utan klocka - det är rättså skönt! Nu är han mer vaken, pigg, skrattar och gillar att ligga och titta! Älskade lille pojk!
Kommentarer
Trackback