Till min morfar - en dikt
som jag skrev när du hade dött!
Allt handlar om DIG.
handlar om dig.
Blommorna som jag plockar,
är till för dig.
Tankarna som jag tänker,
handlar om dig.
I minnena som jag har,
finns du.
Längtan som finns i mitt bröst,
spränger för dig.
Saknaden jag känner,
är efter dig.
Den kärlek som jag känner,
vill jag åter ge till dig.
Du som är så långt härifrån.
Snart kommer vi åter att träffas,
i tidlöshetens värld,
där ingen saknad,
eller längtan råder.
Där går vänskapen tillsammans,
där är den åter delad.
Där långt bortom floden,
ska kärleken som jag känner,
åter delas av oss.
Till dess finns minnet av dig med oss –
minut för minut,
timme efter timme.
Du som gav
mer än vad du tog.
Du som kämpade och brann -
medan livet långsamt försvann,
för livet i sig,
för dig och mig.
Du kämpade och vann –
över oändliga plågor –
det fanns varken skräck eller förtröstan –
bara en oändlig kärlek till livet,
till människorna runt dig.
Många gånger stod du med ögat mot döden –
men du tappade aldrig glöden,
du var ingen liten lort.
Ingen vet när döden på oss kallar,
men den ropar på oss alla.
Och som en skugga intill oss
leder du oss nu rätt i livets spår –
så som du alltid gjort.
Du hjälper oss –
så som du alltid hjälpt.
Vaka över oss och
ge oss lite av ditt mod.
Tack för allt du har givit –
av ditt liv,
av din vackra själ –
vi samlas för att ta ett stilla farväl.
Vi lägger vackra blommor
och säger några ord om kärlek och saknad.
Vi gråter för det som fanns,
inte för att du inte finns –
det är det ljusa vi ska minnas.
Allt handlar om DIG.
Min älskade morfar –
du fattas mig,
så som du gör för så många människor.
Jag saknar dig,
det gör ont
det skär i bröstet.
Du som alltid funnits där
finns inte mer,
trots att kärleken du gav
fortfarande finns kvar i mitt bröst.
Känslorna jag känner handlar om dig.
Blommorna som jag plockar,
är till för dig.
Tankarna som jag tänker,
handlar om dig.
I minnena som jag har,
finns du.
Längtan som finns i mitt bröst,
spränger för dig.
Saknaden jag känner,
är efter dig.
Den kärlek som jag känner,
vill jag åter ge till dig.
Du som är så långt härifrån.
Snart kommer vi åter att träffas,
i tidlöshetens värld,
där ingen saknad,
eller längtan råder.
Där går vänskapen tillsammans,
där är den åter delad.
Där långt bortom floden,
ska kärleken som jag känner,
åter delas av oss.
Till dess finns minnet av dig med oss –
minut för minut,
timme efter timme.
Du som gav
mer än vad du tog.
Du som kämpade och brann -
medan livet långsamt försvann,
för livet i sig,
för dig och mig.
Du kämpade och vann –
över oändliga plågor –
det fanns varken skräck eller förtröstan –
bara en oändlig kärlek till livet,
till människorna runt dig.
Många gånger stod du med ögat mot döden –
men du tappade aldrig glöden,
du var ingen liten lort.
Ingen vet när döden på oss kallar,
men den ropar på oss alla.
Och som en skugga intill oss
leder du oss nu rätt i livets spår –
så som du alltid gjort.
Du hjälper oss –
så som du alltid hjälpt.
Vaka över oss och
ge oss lite av ditt mod.
Tack för allt du har givit –
av ditt liv,
av din vackra själ –
vi samlas för att ta ett stilla farväl.
Vi lägger vackra blommor
och säger några ord om kärlek och saknad.
Vi gråter för det som fanns,
inte för att du inte finns –
det är det ljusa vi ska minnas.
Kommentarer
Trackback