26/8; 12 år...
Fortfarande är det idag den 26 augusti - 12 år sedan Anders och jag blev tillsammans. Jag minns den dagen som om det var igår... I parken. Förväntningarna. Spänningen. Önskningarna. Förhoppningarna. Förälskelen.
Verkligenheten blev bättre än drömmen.
Det har varit 12 år av lycka och kärlek. Två barn. Två hundar. Hus. Utbildning. Jobb. Men under de här åren har jag också fått veta hur jobbigt livet kan vara. Hur stor saknaden kan vara. Hur svårt det kan vara att Älska, och njuta. Tårarna rinner. Jag sitter i en alldeles för stor tröja, som mamma gav Anders i julklapp ett år... Jag fryser. Jag vill sova. Men kan inte. Så många känslor. Av innerlig kärlek. Av saknad. Av besvikelse. Jag har fått veta hur svårt det kan vara att leva, och njuta. Jag har fått en fin klocka av Anders idag, och en fin dag. Sökträning, barnkalas och sedan hade han fixat barnvakt och vi åkte in till stan. Bowlade (jag vann en runda, innan det började gå riktigt dåligt...), åt en god middag (ensamma på en fin restaurang, som brukar vara befokad), tog en kopp kaffe på ett caf'e (såg Peter Jidhe) och sen åkte vi hem. Jag kan skratta, jag kan ha roligt, jag kan njuta - men bakom varje leende väntar ett bryt, en tår, ett tryck över bröstet. Så var det inte då - för 12 år sen. Då var det som Ted sjöng:
"När vi växte opp
Lekte livet - vi var evighetens hopp
Det var helt självklart hur vår framtid skulle bli
Oförbrukat fri
Somrar svepte fram
Jornde värmde våra fötter där vi sprang
Rågen gungade och gräset växte grönt
Hela livet var så skönt
Himlen är oskyldigt blå
Som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
Det rår inte stjärnorna för
Älskling jag vet hur det känns
När broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
Är himlen så oskyldigt blå
Frusna på en strand
Flög med drakar medan tiden flöt iland
Vi var barn som ingen ondska kunde nå
Himlen var så blå
Nu tar molnen mark
Jag var förblindad av att solen sken så stark
Men mina ögon kommer alltid le mot dig
Kan det begäras mer av mig..."
Mitt knä är dåligt. Det har nog varit lite mycket idag - sökträning och bowling. Men jag är så trött på det. Så trött på att ha ont. Jag vill vara bra. Jag vill kunna njuta av mammaledigheten. Vara frisk. Kunna gå långa rundor med hundarna och Linus. Kunna cykla med Klara. Kunna träna med hundarna. Plantera i trädgården. Vill kunna räta på benet... Trött på att göra fel - säkert skulle jag varit sjukskriven som läkaren sa (jag frågade inte ens hur länge, tog för givet att det skulle läka fort), läkt ifred, tagit min tid, vilat... Är så trött på att det alltid ska vara något; på de här 12 åren har jag opererat en höft en axel., en fot, ett knä, skrapats två gånger, fått ett diskbråck, brutit en fot och händerna ett par gånger...Inget superallvarligt - men tillräckligt jobbigt, och mer än vad de flesta har varit med om... Men jag vet att alla har ett öde. Och jag vet att många har ett värre öde än mig... Jag vet att jag lever ett bra liv - men min Älskade Anders som jag älskar så mycket, som är mitt Stora stöd i livet, två underbara barn, en pappa, en bror, en mormor, släkt och vänner. Men det kan inte hjälpas - jag saknar min mamma så fruktansvärt mycket. Idag är det en månad sedan hon skulle fyllt 60...
Det har hänt så mycket roligt under de här åren; resor, barn, husköp, hundar, galna upptåg - men det har kantas av död, missfall och skador... Nu vill jag få leva i lugn och ro ett tag - få njuta av livet, få älska och känna mig glad. Livet är bräckligt. Ta vara på det! Det är som Marie sjunger:
"Tro, jag vill känna tro, jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro. I en vintervärld. Finns det någon tro? Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten. Känna tro igen. Drömmarna vi har känns som bleka höstar. Där har sommaren redan regnat bort. Det spelar ingen roll hur vi gråter våra tårar. Svaren är en viskning i en värld långt bort. Tro, jag vill känna tro, jag vill känna... Att vilja men inte känna är nog så svårt. Att se men inte höra du vänder dig bort. Du sa: Inget här är givet, för sådant är livet. I dina ord finns ingen önskan eller lust och längtan. Tro, jag vill känna tro..."
Verkligenheten blev bättre än drömmen.
Det har varit 12 år av lycka och kärlek. Två barn. Två hundar. Hus. Utbildning. Jobb. Men under de här åren har jag också fått veta hur jobbigt livet kan vara. Hur stor saknaden kan vara. Hur svårt det kan vara att Älska, och njuta. Tårarna rinner. Jag sitter i en alldeles för stor tröja, som mamma gav Anders i julklapp ett år... Jag fryser. Jag vill sova. Men kan inte. Så många känslor. Av innerlig kärlek. Av saknad. Av besvikelse. Jag har fått veta hur svårt det kan vara att leva, och njuta. Jag har fått en fin klocka av Anders idag, och en fin dag. Sökträning, barnkalas och sedan hade han fixat barnvakt och vi åkte in till stan. Bowlade (jag vann en runda, innan det började gå riktigt dåligt...), åt en god middag (ensamma på en fin restaurang, som brukar vara befokad), tog en kopp kaffe på ett caf'e (såg Peter Jidhe) och sen åkte vi hem. Jag kan skratta, jag kan ha roligt, jag kan njuta - men bakom varje leende väntar ett bryt, en tår, ett tryck över bröstet. Så var det inte då - för 12 år sen. Då var det som Ted sjöng:
"När vi växte opp
Lekte livet - vi var evighetens hopp
Det var helt självklart hur vår framtid skulle bli
Oförbrukat fri
Somrar svepte fram
Jornde värmde våra fötter där vi sprang
Rågen gungade och gräset växte grönt
Hela livet var så skönt
Himlen är oskyldigt blå
Som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
Det rår inte stjärnorna för
Älskling jag vet hur det känns
När broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
Är himlen så oskyldigt blå
Frusna på en strand
Flög med drakar medan tiden flöt iland
Vi var barn som ingen ondska kunde nå
Himlen var så blå
Nu tar molnen mark
Jag var förblindad av att solen sken så stark
Men mina ögon kommer alltid le mot dig
Kan det begäras mer av mig..."
Mitt knä är dåligt. Det har nog varit lite mycket idag - sökträning och bowling. Men jag är så trött på det. Så trött på att ha ont. Jag vill vara bra. Jag vill kunna njuta av mammaledigheten. Vara frisk. Kunna gå långa rundor med hundarna och Linus. Kunna cykla med Klara. Kunna träna med hundarna. Plantera i trädgården. Vill kunna räta på benet... Trött på att göra fel - säkert skulle jag varit sjukskriven som läkaren sa (jag frågade inte ens hur länge, tog för givet att det skulle läka fort), läkt ifred, tagit min tid, vilat... Är så trött på att det alltid ska vara något; på de här 12 åren har jag opererat en höft en axel., en fot, ett knä, skrapats två gånger, fått ett diskbråck, brutit en fot och händerna ett par gånger...Inget superallvarligt - men tillräckligt jobbigt, och mer än vad de flesta har varit med om... Men jag vet att alla har ett öde. Och jag vet att många har ett värre öde än mig... Jag vet att jag lever ett bra liv - men min Älskade Anders som jag älskar så mycket, som är mitt Stora stöd i livet, två underbara barn, en pappa, en bror, en mormor, släkt och vänner. Men det kan inte hjälpas - jag saknar min mamma så fruktansvärt mycket. Idag är det en månad sedan hon skulle fyllt 60...
Det har hänt så mycket roligt under de här åren; resor, barn, husköp, hundar, galna upptåg - men det har kantas av död, missfall och skador... Nu vill jag få leva i lugn och ro ett tag - få njuta av livet, få älska och känna mig glad. Livet är bräckligt. Ta vara på det! Det är som Marie sjunger:
"Tro, jag vill känna tro, jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro. I en vintervärld. Finns det någon tro? Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten. Känna tro igen. Drömmarna vi har känns som bleka höstar. Där har sommaren redan regnat bort. Det spelar ingen roll hur vi gråter våra tårar. Svaren är en viskning i en värld långt bort. Tro, jag vill känna tro, jag vill känna... Att vilja men inte känna är nog så svårt. Att se men inte höra du vänder dig bort. Du sa: Inget här är givet, för sådant är livet. I dina ord finns ingen önskan eller lust och längtan. Tro, jag vill känna tro..."
Kommentarer
Trackback