flisas

Aldrig så ensam som på kvällen...
Sitter ensam.
Eller egentligen inte ensam - barnen är hemma (Klara sover och linus borde göra det snart) och så har jag ju hundarna.
Ändå känner jag mig så ensam.
Har haft en trevlig dag med vänner och kände att jag nog skulle tycka att det var ganska skönt att vara ensam ikväll. Titta lite på friidrott och Ernst.
Men så pockar mörkret på... Inte utomhus, utan inuti...
Jag börja tänka på att mamma inte får se friidrottsEM - om hon hade levt hade hon suttit bänkad.
Hon fick inte se Carro ta EM-guld ikväll. Eller Kajsa och Emma som kvalade in i höjdhoppsfinalen... inget annat heller...
Hon fick inte veta hur det gick i fotbollsVM...
Hon får inte se sina barnbarn växa upp. Men som alla säger "hon fick ju träffa sina barnbarn, hon fick se Linus...".
Men vad spelar det för roll?
Hon är Död!
Tårarna rinner.
Ingenting spelar ju någon roll...
Jag har kunnat prata om henne idag, skratta åt saker hon har gjort. Utan att det gör tokont.
Men nu går det inte...
Det gör tokont.
I hela mig.
Allt känns meningslöst.
Varför ska man leva - när man ändå måste dö?
Varför ska man leva - när det gör så ont att leva?
Troligtvis är det för att ha roligt under tiden - men just nu är det inte roligt...
När ska marken sluta svaja?
När kan jag lite på att jorden finns kvar under mina fötter?
Hur kan man falla så långt - när det har kännts hyfsat hela dagen innan?
Hur många gånger kan man fall - innan man går sönder?
Jag fattar inte varför jag sitter här ensam... Det gör så mycket ondare när man är ensam.
Aldrig så ensam som på kvällen...
Alla har sitt liv.
Sitt öde.
Kanske är det bra att det gör ont.
Kanske känns det bättre sen?
Nu börjar Linus bli ledsen där nere. Jag måste resa mig. Måste ge han stöd. Måste orka. Måste vara stark. Vill finnas där för mina barn. Vill vara närvarande.
Men jag vill bara sova och vakna från den här mardrömmen. Vakna när allt känns bra igen.
Kommer det någonsin att göra det?
På riktigt?
Hur lång tid tar det att börja leva igen?