flisas

Städar, byter i sängarna, väntar på att Margareta och Gunnar ska komma så jag kan åka och träna, flytta mormor... Livet snurrar på... Jag som alltid varit så rädd för det - att livet bara går, utan att jag lever... Och nu gör det det - mer än någonsin, fast det borde vara tvärtom. Jag vill att dagarna ska gå - kanske blir det mindre smärtsamt att leva då? Men samtidigt så vill jag ju vara här och nu. Jag har plockat i tvätten och sett alla de där fina kläderna som Klara har fått av mamma. Snart är de för små... Jag väntar på samtalet från henne - då hon frågar hur jag mår, på riktigt, hon vill ha ett svar, hon vill verkligen Veta, inte på låtsas, för att man Ska fråga. Jag skulle blivit glad att hon ringde, eller irriterad och då hade jag sagt det. För det kan man göra med sin mamma. Det spelar ingen roll, för hon hade ringt igen, och Igen och IGEN... Folk frågar, folk vill veta - men sen går var och en hem till sitt, fortsätter sitt liv - och så är det, och så ska det ju vara... Och visst får jag menade kramar, ett samtal, ett mail eller SMS från någon som verkligen bryr sig - men inte på det ovillkorliga sättet som från min mamma... Jag väntar på att hon dyker upp - säger att hon kan passa barnen lite, så att jag kan gå en runda, åka och träna, vila en stund när Lilleman har bökat på natten för att han är så förkyld så han knappt kan andas eller handla för mig själv... - utan att jag har bett om det, bara för att hon vet att jag behöver det. Jag kan inte förstå, vill inte fatta att det aldrig mer komma hända...

Pussar och kramar till er som hjälper mig när livet knappt känns meningsfullt - men tvunget...