29/12
Dödsångest föder livsångest.
Meningslösheten att leva för att man ändå ska dö - fylls med rädsla för att snart dö...
Hopp att dagarna ska gå - så att det känns lättare sen... föder förtvivlan för att dagarna går...
Jag vill vara Här och Nu.
Leva.
Finnas för mina barn - jag har insett hur otroligt meningsfull en mamma är... Vilken funktion hon fyller - även om jag själv är vuxen. Jag saknar henne så att det gör ont, tårarna bränner.
Torka tårarna.
Livet går vidare.
Snart kommer en kollega från halmstadtiden.
Jag ska baka Mammas äppelkaka.
I eftermiddag ska Klara på hörselkontroll.
Limpan sover fortfarande.
Klara sov till 9.
Snart dags att summera året - året då Limpan föddes och Mamma dog - men inte ännu... först ska livet gå vidare...
Kram
Hej Lisa ! även jag har kommit i kontakt med din blogg..känns nästan som intrång från min sida men det är väl meningen att man ska läsa !! Jag har suttit här och tårarna har runnit när jag läser din fina ord om din underbara mamma och vår vän Eva. Min mamma sa just i helgen att hon fortfarande tittar efter Eva i matvik medans hon väntar på Kallenberg, man fattar inte...jag är inte ens nära att kunna förstå hur du känner och mår utan kan bara försöka förstå. Du ska veta att vi också saknar henne och att livet på ön kommer aldrig bli detsamma.
Denna dikten bär jag med mig i plånboken bara för att den är så vacker och nu ger jag den till dig !
När en blomma bryts av i
sin vackraste blom
då bir marken så trist och fruktansvärt tom.
Men kanske ändå att det finns
en äng eller undangömnd skreva
dit blommor som brutits för tidigt
får komma och
fortsätta växa och dofta
och leva......
Hoppas Ni får ett gott slut och ett Gott nytt år så ses vi om inte förr till sommarn!
ps pussa dina underbara ungar och om inte för annars så leva och älska för deras skull / Anna
Hej Anna! Vad kul att du kikar in! Du är så välkommen! Tack för det underbart fina julkortet på er söta dotter! Och tack för den fina dikten!
Kram Lisa