Jobbigt att leva...
Allt är så förvirrat. ingen förvarning. Alltid pigg. Ett hjärta för alla. Hon var Mamma Eva för så många. Vi planerade för hennes 60-årsdag den 26 juli - och nu får vi planera hennes begravning istället...
Vi funderar mycket på om Klara ska få se sin Älskade mormor en sista gång - efter obduktionen. Kanske ställer det till mer för henne än vad det gör nytta. Och vi får väl helt enkelt se hur mycket frågor och så det blir. Just nu känns hon så nöjd med att mormor inte kommer tillbaka och är hos Tjipp i himeln. Hon var ju aldrig sjuk heller, så sista minnet är en underbar dag i skärgården, då Klara står på bryggan när mamma kommer med båten och ropar "mormor kommer, mormor kommer..." och hoppar upp och ner. Hon såg inte henne på morgonen. Och jag velar hur vi ska göra. Hon berättar för alla att mormor är i himeln och att de inte kan träffas mer... Som jag tror nu, så kommer inte Klara få vara med när vi ser mamma en sista gång - det känns som om hon är lite liten, och att hon ska få ha minnet av sin mormor som glad och pigg kvar. Det kanske är förvirrande om hon får se henne en gång till, när hon är i himeln, då kanske hon tror att hon kan komma tillbaka fler gånger... Eller så är det otäckt - eller så blir det jättebra...?! Usch så svårt. Vi är väldigt öppna med våra känslor och pratar - utan att "pracka" på henne. Det känns som om hon har "förstått" på sitt sätt - men såklart kommer det komma dagar då hon inte alls förstår och frågorna är många...
Begravningen kommer hon få vara med på - det känns det som. Och Linus oxå - mamma hade velat det, och det gör inget om han skriker. Hon älskade Liv.
Det är jobbigt att leva. Klara undrade om vi skulle vara ledsna idag oxå... Och så sa hon att "det är roligt utan mormor oxå...". Och "nu får morfar och jag gå till lekplatsen och pärla..."
Skuldkänslorna är många... Samtidigt så var det Hennes vilja. Och hon kunde Själv sagt att Nu vill jag iväg till sjukhuset. Jag är så glad att vi hämtade hem henne från sommarstugan som ligger på en ö i Karlshamns skärgård, där hon var alldeles själv tills vi hämtade henne på torsdagskvällen, sedan somnade hon in på natten... Nu vet vi alla fall att hon hade folk i närheten och hon kunde bett om hjälp om hon ville. Och visst, det känns ju bra att vi gjorde som Hon ville - men jag kommer alltid att undra om det hade kunnat se annorlunda ut idag. Om min Älskade Mamma hade funnits idag om jag hade stått på mig. Om jag hade fått fortsätta planera hennes 60årsdag den 26 juli istället för hennes begravning...
Så orättvist, så ofattbart, så jävligt, så overkligt - men ändå så smärtsamt verkligt... Rättvisa och turordning finns inte och man kan inte spola tillbaka tiden... Men jag är i alla fall glad för att vi flyttade tillbaka hit - vi bodde ca en halv kilometer från varandra, och vi träffades ofta. Klara åkte dit i stort sett varje dag, vi fikade och åt tillsammans, när vi kände för det och vi pratade i telefoneon nästan varje dag om det lilla och det Stora... Hon hjälpte mig oerhört mycket, och betydde så mycket för mig, för barnen, för Anders och många andra. Man ser hennes kläder hemma hemma, man ser blommorna som vi köpte strax innan midsommar och som hon hjälpte mig att välja, man ser hennes bil och jag ser gråa bilar köra förbi och väntar på att hon ska svänga in, jag hör telefonen ringa och jag väntar på att höra hennes röst...
Krama varandra!