flisas

Skrev den här för några år sedan...

Jag kämpade och brann

medan livet långsamt försvann

bröt ned –

jag stred

för livet i sig

för dig och mig.

Jag önskade att bli kvitt

att få leva fritt

att må väl

i en frigjord själ

att härda ut mina oändliga plågor

som kom i skyhöga vågor.

Men nu, i min döende kropp

ryms varken skräck eller hopp.

Men det är bara kroppen som är ett mål för döden,

ett rov för år och öden.

På jorden stillas aldrig kampen

ingen framgång löser krampen

som den väg som smärtan tvingar mig att gå

jag har kommit dithän att jag vila vill få.

Jag strider

jag lider

Många gånger har jag nu stått med ögat mot döden

nu har jag tappat glöden.

Nu vill jag träda in genom dödens port

jag är ju ingen liten lort.

Jag vet att ingen återvänder

Men här är folk från alla länder

Någon ska nog bli min kamrat

sedan kommer ni ju snart.

Ingen vet när döden på en kalla

men den ropar på alla.

Jag kan ej längre förstå varför jag ska finnas på livets gröna kvist

när döden tillslut tar ut sin list.

Jag har levt i lycka och nöd

tagit det som livet bjöd.

Snart tar döden mig till sin oändliga vila – min kropp ska få vila ut

min smärta får ett slut.

Gråt för det som fanns, inte för att jag inte ska finnas

det är det ljusa du ska minnas.

Jag har sluppit min smärta

Låt mig alltid finnas i mitt hjärta

Va glad för att jag slipper lida

att jag äntligen slipper strida -

mot min västa fiende

Cancern.