flisas

Jaha - nu har man blivit (?) bloggare oxå... Inte nog med att man sitter framför AFF och lämnar ut det ena och det andra... Fast jag har ju egentligeningen aning om hur man gör... Och min Älskade dataansvariga är ju på jobbet!
Men vad gör man när Klara är på dagis och Linus sover?!
Ja det finns ju mycket att göra - egentligen! Sy Linus gardiner, städa (men det gjorde jag ju igår...), duscha, fixa en klipptid, tvätta...
Jag har tagit en promenad med hundarna och tränat Kenzo, druckit en kopp te och ätit en kärleklsmums, kollat in mina favoritsidor, läst tidningen, borstat tänderna och...

Inte kunde jag drömma om att jag hade en så snäll och omtänksam dotter. Idag när jag var nere i källaren med tvätten, så vakande Linus ( 2 månader) och då sprang Klara (3,5 år) upp och pratde med honm - och sedan hittar jag båda två skrattande i sängen! Hon hade tidigare klätt på sig alldeles själv (visserligen en alldeles för kort klänning och ett par strumbyxor som är lite för små och som man inte kan få bort fläckarna ifrån) och ätit upp sin frukost utan tjat (tänk vad som kan göra en mamma glad!). Tänk att det blev så bra - när det blev som det blev...

Det har hänt så mycket det här året... För ett år sedan var jag gravid - skulle få ett älskat barn den 17 oktober - men bara ett par dagar senare började jag blöda och efter två ultraljud där fortfarande det Lilla livet levde, så slog inte Hjärtat längre när vi var på ett tredje UL. Jag skrapades... Jag minns fortfarande hur ledsen jag var och fortfarande blir jag ledsen när jag tänker på det lilla Livet. Jag hade byggt upp förväntnngar, sett fram emot att vara mammaledig och börjat älska det lilla Livet... För mig var det redan ett litet barn... Men ödet ville annorlunda...

Två veckor senare blev jag dock gravid igen. Det var svårt att vara lycklig. Sån ångest. Vågade knappt gå på toa. Vågade inte vara glad - men insåg tillslut att jag inte skulle vara mindre ledsen om det hände något bara för att jag inte tillät mig att vara glad... Och så småningom vågade jag hoppas på att det skulle gå bra - men jag vågade inte tro det... Jag var sjukskriven nästan hela hösten pga sammandragningar - fast jag trodde inte att jag skulle få en för tidig bebbe...

Och den  15 januari (två dagar efter beräknat bf)  fick vi en efterlängtad Son! Vi hade varit så säkra(?) på att det skulle bli en tjej... Hur man nu kan vara det? Men jag hade ju min teori - med att tjejspermier överlever längre - och jag måste ha haft med mig fripassagerare när jag åkte till Grekland med jobbet. Och ja, jag lovar att Anders är pappa!

Det var en underbar förlossning - snabbt och lätt. Min förra hade tagit sån tid, jag hade ryggbedövning och var rättså borta. Nu var jag med hela tiden! Lustgasen blev min vän!

Men aldrig får man vara helt nöjd... fick ett par migränanfall de närmsta dagarna och sedan började jag få ont i magen. Läkaren sa att det bara var spasmer i muskelaturen, men efter att ha börjat störtblöda efter två veckor så upptäckte en läkare att jag hade rester kvar av moderkakan i livmodern. Så jag fick tabletter som skulle få ut det... Två omgångar  - men inget kom ut och jag fick skrapas... Jag hade fått bakterier i underlivet och fick därför antibiotika. Efter ytterligare två veckor åkte jag in igen eftersom jag hade så konstiga (gröna) flytningar - det fanns då massa bakterier kvar och jag fick två olika antibiotikor... De slog ut min normala bakterieflora och jag fick svamp?

Nu vill jag bara känna mig normal, vill känna lust - vill må bra!