flisas

Jag gick en runda med hundarna och Linus när vi lämnat Klara på dagis. jag tränade ett uppletande med Kenzo - som gick otroligt bra! Tre skick, tre föremål. Jag hade gömt dem på riktigt svåra ställen bland annat under en rotvälta. Ingen vind var det heller. Varför gjorde han inte så på tävlingen? Idag är den en sån där jobbig dag - när jag saknar mamma väldigt mycket. Vet inte riktigt varför. Vi har börjat fundera över sten till graven - kanske är det därför. Kanske är det för att jag tittade på en dokument precis av en pojke som fick cancer strax efter att hans pappa hade tagit självmord. kanske är det för alla kloka tankar Klara har och som hon delar med sig. Hon sa när det var gympaavslutning i torsdags att "nu skulle mormor varit här, men istället får farmor och farfar komma...", och igår sa hon "mormor hade inte så många vänner, det var mest vi, och ibland bjöd hon Humpe och Malin oxå"... Kanske är det för att jag har tid idag - tid att vara ledsen. Jag funderade på att gå på öppna förskolan - Linus gillar det. Men kände att jag behövde en dag hemma. Jag tittar på Linus och inser att jag inte har orkat med honom på det sättet som jag hade velat och trott att jag skulle göra - det kom så mycket i mellan. Mamma och knät. Jag tittar på honom och känner att jag älskar honom så mycket - samtiidgt som det gör så ont. Jag sköljs över av en känsla av sorg, känner att livet rasar under en (samtidigt som det förväntas att man ska fortsätta leva), jag saknar henne Varje dag, jag tror att hon ringer när telefonen skrålar, jag ser henne gatan (men det var bara en annan gråhårig tant), jag känner tomhet och meningslöshet - samtidigt som man kan känna en enorm glädje till livet, till mina barn. Min sorg går upp och ner - jag kan skratta och vara glad, mina svackor varar oftast inte så länge längre, men jag blir precis lika ledsen när jag blir ledsen som jag blev när hon dog. Jag kan känna mig så oerhört ensam - trots att jag har många runt omkring mig. Jag letar tecken efter att hon finns här på något sätt, i någon form, jag vill känna hennes närvaro - jag vill bli glad när jag tänker på henne, men mest känner jag sorg och ensamhet, tomhet och orättvisa... Tyvärr... Idag rinner mina tårar igen...

"När jag var liten..."
När jag var liten kunde jag trolla, jag kunde göra underverk, läka sår och gå på vattnet, färdas obegränsat i tid och rum, jag hade makt att förvandla världen eller skapa en ny. Jag jag var liten kunde jag trolla. Det var innan de lärde mig att jag inte kunde.
Av Jonas Gardell

En ängel flög förbi,
Mot himmelen så fri
Men han lämnade sitt leende
på vår jord,
Som en sol som värmer oss
Och som himmels stjärnebloss
Så vi kan betrakta livets
skeende - med en tro:
Kärleken är

 

Så liten plats en människa tar på jorden
Mindre än ett träd i skogen
Så stort tomrum hon lämnar efter sig
En hel värld kan inte fylla det

Så litet ett människas hjärta är.
Inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång

 

Ikaros

"När jag tänker tillbaka på min barndom
ser jag skräckbilder tydligast av allt
alla gånger dom skrämde eller slog mej
är dom minnen som hårdast sitter fast
för som barn tar man kärleken for given,
allting annat är mot ens natur
i den stund man tar steget ut mot livet
är man bara ett tillgivet djur.

Men så står snart de vuxna där och pekar
ut den riktning dom tycker man ska ta
alla drömmar dom själva har förvägrats
vill dom förverkliga genom sina barn
är man lydig belönas man och hyllas
revolterar man mister man allt
ingen älskar ett barn som inte lyckas,
ingen älskar ett barn som är starkt.

Men vem besitter förmågan att veta
vad som ryms i en ny individ
och vem kan säja till nån annan hur lyckan ser ut
vem kan säja vad nån annan vill bli.

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån,
låt dina växter få leva där dom trivs
lås inte in dina plantor i ett drivhus,
låt dom få slippa ett onaturligt liv
låt den du älskar få pröva sina vingar
en dag så flyger den älskade rätt
vill du bli respekterad av din avbild
får du visa din avbild respekt."
//Björn Afzelius

Igår jobbade jag - där finns inte mycket tid för egna bekymmer - det är så mycket ändå. Smällare som sprängs inne i skolan. En kille som alltid kommer försent och som jag nästan tycker är skönt när han gör det för då förstör han inte lektionen för alla andra... Jag pratade med honom efter lektionen. En bra kille... De andra lärarna säger att han var helt annorlunda i höstas - vad har hänt? Jag har inte haft någon direkt tid att lära känna honom, få en bra relation till honom... Vikarierade på en lektion - jag hade klassen när de gick i sjuan, nu går de nian och driver varenda lärare till vansinne. Vad har hänt? Jag bestämde att de fick gå efter att det hade varit tyst i 20 minuter. De fick bara prata genom mig. Jag nollställde tiden om de sa något. De fick räkna, eller rita eller meditera - bara de var lugna. Allt gick perfekt. De fick mycket gjort och var lugna. Visserligen fick de sluta lite tidigare - men de fick nog mer gjort ändå än vad de hade fått om det hade varit längre tid och stökigt!