Alla hjärtans dag; Tänk...
Tänk om man visste vad som ska hända...
För ett år sedan kom mamma med både rosor och godis på alla hjärtans dag, nu finns hon inte mer... Hon gav alltid så mycket av sig själv - mer än vad hon någon gång själv förstod tror jag. Jag sitter och läser i min bok som jag gjorde inför och efter begravningen och som folk fick skriva i om de ville. Jag läser om hur hon tog till vara på det viktiga i livet: familjen, vännerna och dagen. Hon hade alltid tid - för samtal, skratt och gråt. Hon kom inte med pekpinnar, bara små råd - allt kändes okomplicerat och enkelt. Det var hon som höll ihop det sociala livet - hon kallades för Mamma Eva av många. Hon älskade djur. Men även om hon gillade gemenskap så dyrkade hon ensamheten, lugn och ro, Ekö. Hon trodde aldrig att hon var speciell eller något stort - men det var hon genom att vara den hon var... Man minns hur hon bjöd på sig själv och på pannkakor och husrum. Det var inte viktigt hur det såg ut runt omkring, hur man såg ut - det var stunden som var viktig.
Jag vet inte vad jag hade gjort om jag hade vetat - kanske hade jag inte gjort något annorlunda?! Kanske hade Allt blivit annorlunda. Jag vet bara att jag saknar henne så mycket - i det stora och det lilla. Saknar hennes ord, hennes handlingar och omtanke. Saknar närvaron, som jag inte finner hos någon annan människa. Saknar och älskar mer än vad man kunde föreställa sig. Mest av allt önskar jag att hon fortfarande hade funnits, men det känns omöjligt, så nu önskar jag att jag kan vara lika närvarande i mina barns liv, i mina vänners liv, i mitt liv...
Jag läste i tidningen idag om 34åringen som står åtald för ett 15 år gammalt mord - om det är som jag tror så är det en bekants son... Tänk att ha levt i 15 år utan att veta att sonen är en mördare... Vilken lögn. Om han inte blir dömd - vågar an lita på det då, som pappa, som familj? Om han blir dömd utan att erkänna - tror man på sonen då?
Tänk om vi kunde leva i dag, i sanning, i vänskap...
Nu ska jag titta på herrarnas storslalom - det hade mamma gjort för att fånga dagen! Igår blev det en silvermedalj till Maria PH.
Stor kram till alla vänner! Ni finns i mitt hjärta på Alla Hjärtans dag!
För ett år sedan kom mamma med både rosor och godis på alla hjärtans dag, nu finns hon inte mer... Hon gav alltid så mycket av sig själv - mer än vad hon någon gång själv förstod tror jag. Jag sitter och läser i min bok som jag gjorde inför och efter begravningen och som folk fick skriva i om de ville. Jag läser om hur hon tog till vara på det viktiga i livet: familjen, vännerna och dagen. Hon hade alltid tid - för samtal, skratt och gråt. Hon kom inte med pekpinnar, bara små råd - allt kändes okomplicerat och enkelt. Det var hon som höll ihop det sociala livet - hon kallades för Mamma Eva av många. Hon älskade djur. Men även om hon gillade gemenskap så dyrkade hon ensamheten, lugn och ro, Ekö. Hon trodde aldrig att hon var speciell eller något stort - men det var hon genom att vara den hon var... Man minns hur hon bjöd på sig själv och på pannkakor och husrum. Det var inte viktigt hur det såg ut runt omkring, hur man såg ut - det var stunden som var viktig.
Jag vet inte vad jag hade gjort om jag hade vetat - kanske hade jag inte gjort något annorlunda?! Kanske hade Allt blivit annorlunda. Jag vet bara att jag saknar henne så mycket - i det stora och det lilla. Saknar hennes ord, hennes handlingar och omtanke. Saknar närvaron, som jag inte finner hos någon annan människa. Saknar och älskar mer än vad man kunde föreställa sig. Mest av allt önskar jag att hon fortfarande hade funnits, men det känns omöjligt, så nu önskar jag att jag kan vara lika närvarande i mina barns liv, i mina vänners liv, i mitt liv...
Jag läste i tidningen idag om 34åringen som står åtald för ett 15 år gammalt mord - om det är som jag tror så är det en bekants son... Tänk att ha levt i 15 år utan att veta att sonen är en mördare... Vilken lögn. Om han inte blir dömd - vågar an lita på det då, som pappa, som familj? Om han blir dömd utan att erkänna - tror man på sonen då?
Tänk om vi kunde leva i dag, i sanning, i vänskap...
Nu ska jag titta på herrarnas storslalom - det hade mamma gjort för att fånga dagen! Igår blev det en silvermedalj till Maria PH.
Stor kram till alla vänner! Ni finns i mitt hjärta på Alla Hjärtans dag!
Kommentarer
Trackback