flisas

Vi börjar med det som jag är glad över... Linus tog sina första riktiga steg - många i följd hos Hanne och Jonas idag. kanske tio stycken och upprepade bedriften ett par gånger. När vi kom hem ikväll ställde han sig upp mitt på golvet och tog ca fem-tio till - utan att hålla i sig. Tyvärr missade jag det med videokameran!

Sedan har jag funderat på några sker på senaste tiden...
Det första hände idag. Kyrkan är inte till för alla. Inte för små barn. Som inte kan sitta still eller hålla tyst. Vi var i kyrkan ikväll. Klara ville lyssna på Marianne och Tommy ikväll på en musikstund i kyrkan. Men redan innan det började tyckte gammelmormor att Linus skulle vara tyst och att folk tittade på oss - då tyckte jag inte att det var någon fara - musikgudtjänsten hade ju inte ens börjat... Och redan på första sången, ställde jag mig med Linus och sedan gick jag ut i sakristian eftersom folk tittade surt på oss, och stod utanför och lyssnade i fyrtiofem minuter. Klara satt inne och lyssnade och var duktig. Jag har hört att kyrkan har svårt att få folk att gå dit - men hur ska unga människor kunna vara där, där inte barnen är välkomna - kanske är det inte kyrkan som ser problemet utan de gamla människor som besöker den och som inte kommer ihåg hur det är att ha små barn. Man Kan inte säga till dem att vara tysta - när de är så små. Jag kan förstå om barnet skriker och verkligen inte tycker om det - då är det synd om barnet att behöva vara där och jobbigt för folk att höra, men när barnet sitter i förälderns knä och jollrar och skrattar lite - så har jag svårt att förstå att det inte finns acceptans hos folket i kyrkoobänken... Klara tyckte efter fyrtiofem minuter att hon inte ville sitta därinne ensam längre, även om hon gillade att lyssna - så då kom hon ut och vi åkte hem. Linus var då kall efter att ha blivit blöt, eftersom vi var tvungna att gå in och ut i regnet när han fick sina glädjetjut efter att ha känt på en vägg eller hört en fin ton... Jag förstår inte att jag utsätter mig för andras jobbiga blickar och risken att behöva tysta mitt glada barn - jag vet bara att jag inte kommer att göra det igen. Jag kommer inte gå till kyrkan med Linus förrän jag kan berätta för honom hur man beter sig i kyrkan - att man måste sitta still, och vara tyst... Nu är ju inte detta något problem - jag har ingen större svårighet att hålla mig därifrån, men jag tycker samtidigt att det är synd att det ska behöva vara så... alla borde vara välkomna... Undra hur alla de familjer gör som verkligen vill gå i kyrkan och som har små barn... Kanske skulle jag gå ut från kyrkan, sluta betala skatt, men då får man inte gifta sig där (och det kanske jag skulle stå ut med) men man vet ju aldrig när man dör och den dagen känner jag att jag vill ha min begravning i kyrkan - fast inte om inte barnen är välkomna... Hmm...

Sedan är det förståelsen för "mina och dina" elever i skolan som jag har fått anledning att fundera över (förutom att man inte ska behöva acceptera mordhot som lärare)... Ofta får man som handledare över några elever - stå till svars för vad eleverna gör. Vissa år har man "oturen" att få en "jobbare" grupp elever som ställer till mer hyss. Och då får man snabbt höra att ens elever har gjort det och det, och inte kan uppföra sig... Man är inte ens elever... Man kan inte ens stå till svars för vad de gör - man kan inte ta ansvar för allt de gör... Speciellt inte när de går på högstadiet... Visst vill man veta - visst ska vi försöka få dem att uppföra sig, visst är det handledaren som, oftast, tillbringar mest tid med gruppen och därmed kan påverka dem - men att skylla och skälla på läraren när det är eleven som inte kan uppföra sig, det är lågt av kollegorna... En del kollegor verkar aldrig ha problem med sina grupper - men de kanske kan hjälpa oss andra?! Nä, inte så ofta...

Och så har jag ju haft sex och samlevnad med eleverna i åttan - ett område som lockar till diskussioner och uppmärksamhet. Ett område som är ganska lönlöst att betygsätta tycker jag - det handlar om hur mogna de är för att ta till sig informationen. Jag började fundera kring homosexualitet... Egentligen är det konstigt att inte fler är homosexuella. Man blir väl inte kär i ett kön? Varför blir inte fler det - även om fler och fler går ut med att de är homo/bisexuella? Handlar det om uppfostran? Man pratar om att små flickor ska gifta sig med en pojk - Klara är på det klara med att hon vill gifta sig med Linus eller Albin eller kanske Adam eller Gustav - jag har aldrig hört att hon ska gifta sig med en tjej. Hon vill att Anders och jag ska gifta oss. Kanske är det många som blir kär i en av samma kön - men som inte talar om det, och som sedan blir kär i en av andra könet och då satsar på det i stället? Jag vet inte... Jag vet bara att jag inte är homosexuell, jag har ingen fundering på att bli det, men jag blir inte förvånad om någon är det - för det skulle inte vara så konstigt tycker jag...

Nu är det dags för en kopp te - det regnar, känns som höst... Anders leder efter första dagen - men det finns en tendens på den tävlingen att man inte gör det efter andra...